Hur lyckas man ens krocka med en bil som varnar för allt? undrar du. Därför att nya bilar varnar FÖR mycket. Man ser inte skogen för alla träd och hör inte ”vargen kommer, vargen kommer”.
Gubbens bil varningsplingade förmodligen när jag var på väg mot trädet, men eftersom den samtidigt pep om allt möjligt annat – oväsentligt – så uppfattade jag inte det.
Jag blev helt knäckt. Han hade faktiskt bara haft den nya bilen några timmar, men Gubben tröstade. ”Äsch, det handlar ju faktiskt bara om plåt”. Men jag vet att han terapeutade händelsen på annat håll, genom att berätta vitt och brett om den. För det gjorde han. Och alla som lyssnade bidrog nu med egna klantigheter bakom ratten.
Så kom det sig att den framgångrike östgötske byggherren MB, med sinne för detaljer och precision, lättade sitt hjärta kring en händelse han tidigare valt att ligga lågt med. I sin splitternya svarta BMW skulle han köra så nära brevlåderaden han kunde, för att fiska upp posten via sidorutan och slippa gå ur bilen. Men viss lathet straffar Gud med detsamma. En liten felbedömning – och därtill för hög fart för att kunna bromsa och undvika katastrofen – gjorde att han istället skaffade sig en tre meter lång rispa längs bilens förarsida. Ett vasst plåthörn på en av brevlådorna stack ut några centimeter mer än byggherren, med sinne för detaljer och precision, hade kalkylerat med.
En tidigare chef till Gubben, UH, ville också tala ut. Han är brigadgeneral, ledde den första Bosnienbataljonen, och manövrerar stridsvagnar som vore de pincetter. Men det hjälper inte alla gånger. I det egna garaget hoppade han ur sin Citroën C5, med motorn igång och utan att förflytta växelspaken från backläge till friläge, varpå kärran själv tog ett rejält skutt in i en bakomvarande verkstadsbänk. Ett skutt som fick garageväggens samtliga verktyg att lossna och regna ned över bakluckan. Men generalen var ändå glad att han slapp få underbenen krossade.
Gubbens kollega AW ville inte vara sämre utan berättade utan krusiduller om en fadäs i p-huset nyligen. Inför utfärden skulle hon böja sig ned och fiska upp p-biljetten som hamnat på bilens golv. Men det blev något tjall med logistiken, för med nyllet nere vid golvet körde hon samtidigt förbi bommen.
Som inte befann sig i uppfällt läge.
På min egen arbetsplats var kollegan EP mycket upprörd en morgon. Dagen innan hade någon med en röd bil backat på hennes bil på den gemensamma parkeringen, utan att lämna en lapp. Strax därefter dök kollegan MK upp med skammens rodnad på sina kinder, lika röd i plytet som den avskavda lacken på hennes bil. Maken hade kvällen före upptäckt skrapmärken, och rött lackbortfall, på hennes bil. Själv hade hon inte märkt något. ”Jag kände hur det bompade till lite, men jag är så hostig just nu. Undrar om jag inte håller på att få lunginflammation”, löd hennes lumpna försök att släta över det hela.
Bäst är ändå kollegan LP som kom för sent till morgonmötet med förklaringen: ”Ursäkta, jag gjorde den där klassikern när jag tankade”. ”Vilken klassiker då?” undrade vi andra förbryllat. Och fick svaret: ”Jo, när jag tankat klart åkte jag iväg utan att ta bort slangen, så den slets loss från bensinpumpen. Nog måste ni andra också ha varit med om det!? Kom igen nu!”
Så många förstummade fågelkholkar har nog aldrig skådats på en och samma plats.