Jag vet inte hur det är med dig, men inne i mig händer något när jag får se snöflingor falla. Det spritter till, en känsla av upprymdhet och jag kommer på mig själv med att nästan skratta. Ja, se det snöar, ja, se det snöar, visst är det roligt, hurra! Den där visan kunde jag ha skrivit själv och en hel radda till; vita vidder, gnistrande skare, hej, mitt vinterland.
Vi bor i ett land med fyra årstider och det är jag väldigt glad för. Det kan ju vara av födsel och ohejdad vana, men jag skulle inte tycka om att veta att det är exakt samma väder i morgon som det är i dag som det var i går.
Nu var det ju för all del precis samma väder i går som det är i dag, ett snötäcke har bäddat in omgivningen, dämpat alla ljud och fått de mest oansenliga buskar att se ut som fullfjädrade konstverk. Och nederbörden har varit så riklig att någon med barnasinnet i behåll bestämt sig för att roa både sig själv och sin omgivning. Jag ser resultatet på långt håll när jag kommer på kvällens hundpromenad genom parken. Det sitter en gubbe på en bänk, han är alldeles orörlig.
Det är en snögubbe med ett par stenar till ögon och en liten kvist till näsa. Jag tycker att han ler glatt mot mig och när jag traskar vidare så är det med tankar på hur fiffiga vi människor ändå är som har hittat på så mycket roligt att göra med all den här snön. Vi kan rulla snöbollar och ha snöbollskrig, vi kan åka pulka, vi kan åka skidor, både på längden och branten, vi kan åka spark, vi kan bygga snöfästningar, lägga oss i snön och göra snöänglar och vi kan fånga fallande snöflingor med tungspetsen.
Ja, jag vet, jag vet. Det är minsann inte bara sång och dans och tjo och tjim med all denna snö. Det blir isgator, trafikkaos, tågförseningar, bilar som vägrar starta och stelfrusna fingrar och öronsnibbar som värker av köld. Men inget ont som inte har något gott med sig. Varför skulle annars våren vara så efterlängtad? Så vitt jag kan se har våren en tacksamhetsskuld till vintern.