Det är dagsens sanning. ”Pensionärer kallas också hel- eller halfvinackorderingar, dels blott med kost, dels äfven med husrum, antingen i läroverk, då äfven undervisning gifves, eller på hotell och i särskilda pensioner, som hållas för inackorderingars mottagande”. Ja, det är så det står i Fröléens konversationslexikon, del III, N-Ö, som vid det här laget har mer än hundra år på nacken.
Inte så många likheter med dagens beskrivning av pensionärer, eller hur?
Uppslagsverket kom ut 1914, samma år som min äldsta släkting föddes. Och är det något jag är riktigt mallig över så är det att ha en sån kämpe i släkten. Min pappas kusin Axel i Holmberga, är en man som vid nyligen fyllda 101 år, fortfarande har glimten i ögat och ett livligt intresse för det som händer och sker. Samtidigt är han ett levande uppslagsverk när det gäller att minnas hur det var förr i tiden.
Axel har levt länge, han är riktigt gammal, en megasenior, men ännu inte äldst i sin släkt. För något annat som är märkvärdigt med denne man är hans mormor Kristina. När hon dog i januari 1940 hade hon tre månader kvar till sin 102-årsdag, i en tid då medellivslängden för kvinnor var 66 år. På sin ålders höst bosatte hon sig hos sin dotter Elin, där hon hjälpte till att ta hand om Axel och hans syskon på gården Holmberga.
Kristina Persson var född den 23 april 1838. När jag hälsar på Axel i dag trycker jag samma hand som hållit hand med någon som föddes för 177 år sedan. Tanken svindlar. Så länge sedan och ändå bara ett handslag bort. Så nära och ändå så avlägset. Precis så som det känns när jag tänker på det jag upplevt i mitt eget liv.
När jag var en liten flicka hände det att jag tänkte på det konstiga i att jag skulle bli äldre, en vuxen, en tråkig tant. Jag försökte föreställa mig hur den där tanten skulle kunna vara, hur hon skulle kunna se ut och vad hon skulle arbeta med, men det var ju en fullständigt omöjlig tanke. Mitt kommande jag var en främling för mig. Och nu är jag här, många år senare, och tänker på den där lilla flickan som var säker på att livet som vuxen var en riktigt trist historia. I dag vet jag så mycket bättre, till exempel att även en 60-åring kan vara hur barnslig som helst. Det är jag glad för.