Är det att det sker ända borta i Japan? Eller att Sverige inte är med? Eller knappast heller får vara det inom överskådlig framtid? Det är nämligen oroväckande tyst här om rugby-VM, årets i särklass största idrottsevenemang, som under sex veckor avgörs runt om i Japan inför idel fullsatta läktare.
Fast fotbollsspelarna borde naturligtvis jubla över radioskuggan.
I jämförelsen med vad en rugbyspelare utstår under en match framstår fotbollsspelarnas ideliga ramlande, snubblande, haltande, smärtande, lipande och klagande som ännu fånigare än det egentligen är. Och då är det redan rätt fånigt. Häromveckan kollade jag in en Champions League-match i fotboll, minns inte vilken, och följde morgonen därpå upp med en gruppspelsmatch i rugby-VM. Där en lätt nudd gjorde jätteont i fotbollen, såg man rugbyspelarna uttryckslöst skaka av sig alla körare i mellangärdet och spela vidare med lätt sammanbitna käkar.
Vilket leder till huvudfrågan: Varför vill fotbollsspelare verka så sköra och sårbara? Borde det inte vara tvärtom? "Här kommer jag och mig är det ingen som stökar med". Attityd. En signal om att vara oslagbar. Eller som de uttrycker det i en viss delstat i USA: "Don´t mess with Texas". Å andra sidan spelade Per "Texas" Johansson allsvensk fotboll för Halmstad, så vad vet man?
Nåväl, VM i rugby har bjudit på bra underhållning så här långt och det krävdes en större tyfon vid namn Hagibis för att tillfälligt förmå spelarna att avbryta tacklingarna och nedbrytningarna. Men rugbyvärlden är liten i toppen och marginalen för överraskningar minimal. Några få har möjligheten att bli världsmästare och i vanlig ordning är det Nya Zeeland, det mäktiga All Blacks, som är laget att slå. Vilket givetvis inte är lätt. Ett landslag med bredd, djup och spets som närmast, i den internationella lagidrotten, kan jämföras med USA:s Dream Team i basket när alla de stora NBA-stjärnorna ids ställa upp.
Annars är rugby en sport utan stjärnor. Visst, det finns profiler men det är framför allt kollektivet som hyllas och som gör skillnad. En idrott där alla hjälps åt, sida vid sida, och att hylla rugbyn som den sista sanna lagidrotten är knappast att vara fel ute. Jag antar att mitt eget rugbyintresse har med det att göra. Plus, som sagt, att man låtsas att det inte gör ont, fast det gör det.
Inom fotbollen är förhållandet inte sällan närmast det motsatta.