Eftersom kommuner och regioner numera investerar mer än staten, ändå är betydligt mindre skuldsatta än staten och har tillgångar som vida överstiger lånen är det nog ändå inte detta som är problemet.
I grunden har vi fortfarande världens kanske starkaste kommunsektor, som på senare år har gått med de bästa resultaten i historien. Nu tyder dock allt på att utmaningarna växer. Problemet är inte i första hand investeringarna eller skulderna, utan hur befolkningsförändringarna påverkar nästan alla kommuners verksamhet och hur svårt det är att rekrytera personal till alla de skolor, dagis, sjukhus och äldreboenden vi nu bygger ut.
Låt mig också påpeka att de befolkningsmässiga förändringarna inte bara, inte ens främst, handlar om flyktinginvandringen. Både antalet barn och framförallt antalet äldre – särskilt de allra äldsta – växer klart snabbare än antalet människor i arbetande ålder och antalet arbetade, beskattningsbara timmar.
Problemen är givetvis större i små kommuner i avfolkningsbygder än i tillväxtområden som Norrköping och Linköping. Kommuner med ständiga underskott är nästan bara krympande småkommuner. Detta grubblar nu den statliga Kommunutredningen på, men de kommunernas problem kan nog inte lösas med en kommunreform. Det handlar om närings- och arbetsmarknadspolitik, statens närvaro, landsbygdsutveckling och mycket mera. Idag ser vi dock hur trenderna slår även mot kommuner som Norrköping. Vi har över 140 000 invånare, måttliga skulder och goda resultat, men även för oss viker det nu neråt, när antalet beskattningsbara arbetstimmar inte växer i takt med antalet barn och äldre.
Kommunerna har en egen krävande uppgift att effektivisera och till exempel utveckla samverkan med grannkommuner, men inget av de tyngsta problemen kan de lösa själva. Statens politik är helt avgörande om vi ska kunna skapa en hållbar och likvärdig välfärd över hela landet. Det handlar framförallt om två saker: Hur ska staten sköta sin avgörande roll inom kompetensförsörjning och rekryteringsbehov genom att se över arbetsmarknads- och integrationspolitiken och inte minst dimensionering, ekonomiska villkor med mera för utbildning av läkare, sjuksköterskor, lärare, socialarbetare och förskollärare? Och hur ska resursfördelningen dels mellan staten och kommunerna och dels inom kommunsektorn se ut framöver? Kommuner och regioner är idag både större, investerar mer och kräver mer personal än staten. Då kanske den totala fördelningen måste ses över, till exempel genom höjda generella statsbidrag. Men vi måste också ta en tuff debatt om hur resurserna ska fördelas mellan starka och svaga kommuner och regioner.
På de här områdena borde den nationella politiken kraftsamla framöver.