Jag reser kors och tvärs genom regionen, och vid vägens slut finns alltid ett bibliotek. Det är lag på det. Varje kommun ska ha ett bibliotek, och eftersom annars småländska Tranås införlivats i den östgötska biblioteksregionen, finns det 14 kommuner och hela 45 bibliotek om man räknar med närbibliotek och filialer eller vad de nu kallas.
Jag är aldrig ensam när jag reser, även när jag syns vara den ende i bilen sitter en osynlig Eyvind Johnson bredvid mig. Jag tänker mycket på Eyvind. Han reste också mycket, mycket mer än jag. Från Svartbjörnsbyn i Norrbotten tog han sig för knappt hundra år sedan till Boden och Stockholm, Berlin och Paris.
Eyvind gick, svalt och skrev. Han förtvivlade ofta men överlevde, fortsatte att skriva och blev en etablerad författare. Också namnet Eyvind Johnson hade han skrivit sig till, för så hette han inte från början. Flit – det vi idag kallar hög arbetskapacitet – drev honom. Ambition, ja, ärelystnad, likaså.
Och så blev det krig.
När kriget kommer gör Eyvind Johnson ett avsteg i sitt författarskap. Redan tidigare hade han kritiserat både nazism, kommunism och fascism och skrivit sig till ett slag mittenposition, som angreps från två håll. Själv såg han sig som demokrat: kritiserad, förhånad och hotad av antidemokrater. Mellan 1941 och 1943 skriver han tre stora romaner, en trilogi på omkring 2 000 sidor. När han är klar säger han att han gjort sin värntjänst som är författare. Krilontrilogin – "Grupp Krilon", "Krilons resa" och "Krilon själv" – för det är den det handlar om, var en demokratigärning, och frihetskonst.
Johannes Krilon för en stillsam – så länge det är möjligt – och enveten kamp mot sina fiender, i en berättelse som både kan läsas realistiskt och allegoriskt. Allegorin är det pågående världskriget. Idag tycks greppet kanske lite övertydligt, men den imponerar ändå litterärt och moraliskt och i världen som den ser ut idag skulle jag lätt införa den i min personliga litterära kanon. Trilogin kanske inte tillhör hans bästa böcker, men sannolikt de viktigaste och otvivelaktigt de modigaste.
Inte sällan har jag också en livs levande författare med mig i bilen. Vi stannar vid ett bibliotek och därinne väntar andra människor, ibland många, ibland färre. Vi samtalar en stund, publiken, författaren och jag. Varje samtal är unikt, ändå handlar det alltid om det som är viktigt just nu och vi genomför det tillsammans, de är ett gemensamt projekt.
Jag betraktar det som min värntjänst, och det gör mig inget om den sker obemärkt och har mindre genomslag än Eyvinds. Obetydlig är den inte. Jag kunde ha lutat mig tillbaka, arbetat mindre, tjänat mer och kanske blivit en medlöpare längs tidens gång.
Men nu är jag här, vid årets och vägens början. Och snart, mycket snart, väntar nästa resa.