Sommaren 2024 lärde jag mig att ta vara på livet.
Det låter klyschigt, jag vet. Och är det något jag ogillar är det att slänga mig med klyschor.
Men den här gången blir jag faktiskt tvungen.
Håll i hatten, för nu kommer det.
I somras förlorade jag min mormor, helt plötsligt, från ingenstans. Min telefon ringde och med en gång var hon borta. Min mormor var frisk, pigg och levnadsglad. Beskedet kom som en chock för mig, varken jag eller min familj hade fått chansen att förbereda oss på hennes bortgång.
Inte för att jag tror att det hade gjort saken enklare eller mindre sorglig, men ändå.
Nu har några månader gått och jag har fått tid till att reflektera över saker. Bland annat har jag insett att jag och min mormor var väldigt lika varandra.
Hon var den roligaste och den mest färgglada personen jag kände. Vi båda ställde oss frågan: Vad ska man med karlar till?, väldigt ofta. Hon älskade att piffa upp sig, måla läpparna och röka en cigg. Gärna på en och samma gång.
Min kärlek för skrivandet kommer från henne och även mitt intresse för korsord.
I våra konversationer läser jag fortfarande hennes återkommande meddelande: Hej, min ljuva duva.
Jag kan än i dag känna lukten av en nytänd cigarett när jag tänker på henne.
Det är sorgligt att vi inser hur mycket en person betyder – förrän den inte finns mer. Och det är även då vi kommer på allt vi inte sa till varandra.
Den här händelsen har också någonstans gjort att jag har börjat störa mig mer på folk – som att det var möjligt, tänker ni. Men fan, vad det finns människor som är idioter i onödan.
Som klagar, bryr sig för mycket, oroar sig för allt och alltid måste ha något att säga till om.
Och ja, jag kanske passar in i den beskrivningen, men då är jag den första att erkänna det.
Jag tycker bara att vi någonstans måste börja leva för rätt saker. Varför ska vi gå till halvdassiga jobb? Varför ska vi leva i relationer som är "helt okej"? Eller varför ska vi hela tiden leva för att tillfredsställa andra än oss själva?
Säg upp dig!
Gör slut!
Flytta!
Min mormors bortgång, hur deppigt det än låter, blev någon slags nystart för mig. Hon fick mig att inse vad som är viktigt och det här blir min hyllning till henne.
Jag inreder mitt hem i alla möjliga färger, jag röker en cigg för att tänka på henne och jag suckar högt och säger:
Vad ska man med karlar till?
Precis som hon hade gjort.