"Jag valde att ta min sista snus för att min son har bett mig sluta i över ett år nu", skriver Alexandra Rejsmar i veckans krönika.
Jag har slutat snusa, säkert tjugo gånger. Men den här gången känns det annorlunda. I skrivande stund har jag varit snusfri i åtta dagar. Det kanske låter lite för den som aldrig hängivit sig till ett missbruk. Men jag vet att samtliga nikotinister där ute blir svettiga av tanken.
Jag valde att ta min sista snus för att min son har bett mig sluta i över ett år. Jag kunde inte ta de där Bambi-ögonen längre. Dessutom blev jag rakt av gaslightad. Min son sa ”min högsta önskan är att du slutar snusa” och ”jag önskar att snus aldrig fanns”. Det gick inte längre att njuta av mitt snus till soundtracket av hans klagosång.
Men att jag fortsatt vara nykter nikotinist har en annan förklaring.
Man måste inte sluta snusa och jag gör det egentligen inte för hälsans skull. Trodde jag.
Att avsluta ett missbruk lär dig mycket om dig själv. För det är skillnad på bruk och missbruk, mina vänner. Den här veckan har jag lärt mig de största skillnaderna.
Ett sunt snusande är att hålla sig till prillan som sätter guldkant på tillvaron. Alla har sina ritualer, de som förgyllde mina dagar var morgon-snusen, den efter maten och de ihop med ett glas bubbel. Ett osunt snusande är att använda prillan som snuttefilt eller napp. Dessa är väldigt många fler än de guldkantade.
Jag har gråtit floder den här veckan. Det är alla de tårar jag har stoppat under ett decennium, med min snuttefilt. Minsta ångest eller irritation har jag motat med en snus och nu känner jag vikten av allt jag har lagt på hög.
Det har fått mig att tänka på vilka andra snuttefiltar jag har och tro mig, det finns en del att fundera på. Till exempel dricker jag för mycket läsk, jag tror inte jag består av 72% vatten, snarare Pepsi Max. Dessutom skrattar jag döden i ansiktet med mitt sinnessjuka koffeinintag.
Jag har valt att markera läsken som missbruk och koffein som bruk. Målet är att göra mig av med alla. Jag sa det till min sambo. Han log och frågade om jag kände mig stark nu. Det gör jag inte. Tvärtom. Jag känner mig svagare än någonsin, skör och arg som ett bi. Men målet är att bli stark på egen hand. Att möta mig själv utan snuttefiltar.
Jag har inga tips att ge, en vecka utan snus har knappast gett mig en kandidat i disciplin. Taktiken har varit att dränka mig själv i varje känsla som kommit min väg, lyssnat på sorglig musik och gråtit till tv-program jag sett. Jag tror inte det är för alla. En del har ju trots allt riktiga jobb att sköta.