Vi hade fått en tv-apparat och den kunde inte ha kommit mer lägligt. Den ställdes på hedersplats i vardagsrummet och den nya tideräkningen kunde börja.
Nu vet jag ju inte om pappa hade nån kläm på det där, men televisionens intåg i mitt barndomshem ägde rum precis det år som Kalle Anka började sändas. Hade du frågat mig så sent som i går hade jag sagt att det borde ha varit 1958, i dag har jag läst att julklassikern sänts sedan 1960. Och där har jag suttit, år efter år och bara gottat mig.
Det finns de mig närstående som inte är fullt så fast i traditionerna, utan suckar över sången i "Lady och Lufsen", du vet den där "åh, denna natt, denna ljou-vliga natt, som man kallar Belle Notte" och irriterar sig på den lika malplacerade som obegripliga repliken "och så fick Robin sin Marion till sist" i inslaget från Sherwoodskogen. Men det gör inte jag, jag bara sitter där och njuter av alla filmerna.
I mina hädiska stunder inser jag att den där högtidsstunden i tv-soffan nog är den moderna människans motsvarighet till den tid då det var högläsning ur Bibeln, med de vackra orden "och det hände sig på den tiden". En stund för stillhet, för själsfrid, när julen är som allra mest julig, det har varit jul ända sedan grötfrukosten i stearinljussken och det är fortfarande så mycket jul kvar, med dopp i grytan och klappar under granen. Medan en och annan slumrar till där i husvärmen och midvinternattens köld är hård utanför rutan, visst är det som om hela landet tillåter sig att andas ut i en gemensam julesuck?.
Lagom som Bengt Feldreichs njutbara falsksång "ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få" klingat ut är det dags att upp och hoppa. Raska fötter springer fort, fort, fort. Jag måste ju hinna fira jul tillsammans med Karl Bertil och de andra i familjen Jonsson också.