Sommarens VM-karneval i Ryssland avslutades med ett inhopp av Pussy Riot. En av medlemmarna, Veronika Nikulshina, gjorde en high five med Frankrikes Kylian Mbappé och bilden spreds över världen.
Efter finalen var det vardag igen. De fyra aktivisterna släpptes häromveckan för att omedelbart gripas igen, av oklara skäl.
I Sverige fick jag en tunn och blå skrift i händerna, nytryckt i en försvinnande liten upplaga: ”Processen mot Oleg Sentsov” (Ariel förlag). På 38 sidor redogör Andrij Osavoljuk för processen mot den ukrainske filmregissören Oleg Sentsov. Den berättar en alltför välbekant och trovärdig historia om ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Så kan motstånd också se ut.
Oleg Sentsov – som sedan 2015 sitter fängslad i Ryssland, dömd för ett fabricerat terrorbrott – som hungerstrejkar med kravet att alla ukrainska politiska fångar ska friges. Hungerstrejken inleddes den 14 maj. Färsk information den här veckan tyder på att läget är allvarligt. En präst vägrades att träffa honom och ryska människorättsaktivister fruktar nu att han är död.
I den här skriften publiceras dokument från den polska människorättsorganisationen Fundacja Otwarty Dialog som visar hur man konstruerar en skenrättegång med arresteringar, erkännanden under tortyr, falska vittnen och i förväg fastslagna domar.
I ett efterord visar förläggaren och översättaren Mikael Nydahl hur fallet Sentsov har historiska rötter till Sovjetunionens förföljelse av dissidenter, invasionen i Prag 1968, protesterna Euromajdan i Kiev 2013 och Rysslands annektering av Krim 2014.
Den gemensamma nämnaren är slagordet ”För er och vår frihet” som användes av sovjetiska och ukrainska demonstranter för att stödja Tjeckoslovakiens demokratisering 1968 och Ukrainas demokratisering 2013.
I augusti 2018 är det 50 år sedan Sovjetunionens och andra Warszavapaktländers stridsvagnar rullade in i Prag. Alltså beger jag mig till Tjeckien. På ett museum visas fotografen Josef Koudelkas bilder av invasionen. De blev snabbt världsberömda, men Koudelka var vid den här tiden en helt okänd 30-årig fotograf. Hans bilder smugglades ut till väst och publicerades anonymt.
Men här finns de nu, i full frihet, i staden de togs och som en del i en stor retrospektiv utställning över hans konstnärskap. Det jag slås av när jag ser dem är närheten och nakenheten mellan de civila demonstranterna och de – i många fall mycket unga -–angriparna. På en av de mest gripande bilderna är ett stridsfordon helt omringat av den tjeckoslovakiska civilbefolkningen. De som står närmast samtalar med två av soldaterna. Frågorna hänger i luften: ”För er eller vår frihet?” eller ”För er och vår frihet?”
Det är ett historiskt ögonblick, men det är fortfarande ett öppet ögonblick. Ännu är det inte avgjort. Friheten är ännu en möjlighet.
När det gällde invasionen i Prag vet vi hur det gick. Sovjet behöll makten och kontrollen. 137 tjecker dödades och 500 fick allvarliga skador. Invasionen följdes av en massemigration, omkring 300 000 personer lämnade landet för Västeuropa och USA. En del av dem sökte sig till Sverige. Tjeckoslovakien blev åter fritt först 1989.
Men varje dag inträffar plötsligt ögonblick när friheten är möjlig. Din, min, vår och er frihet. Oftast låter vi ögonblicken passera, men en dag kan – om vi förblir passiva – alla dessa löftesrika möjligheter vara uttömda.