I Aleppo går regimens soldater, först understödda av bombanfall, in i husen och skjuter människor, hela familjer, på plats.
Kanske har vi levt så länge med rapporterna om kriget i Syrien nu att vi varken orkar lyssna eller titta mer. Alternativet är att blunda, hålla för öronen och tala om annat.
Vill vi tala om barnen i Aleppo, som i kaoset har skilts från sina familjer och som tillbringar sina sista timmar instängda i byggnader som bombas?
FN beskriver det som händer i krigets Aleppo som ”a total human meltdown”. Jag drar mig för att översätta det.
Det har skrivits, talats och berättats oavbrutet om kriget i Syrien i många år. I juli 2012 skrev jag för första gången om kriget i Syrien, redan då hade det pågått i 16 månader. I en global värld finns kriget överallt, också lokalt. Jag har talat med många i Östergötland som har anhöriga eller vänner i Syrien
Ändå – och samtidigt som mördandet pågår i Aleppo – står jag en luciamorgon på Hagagymnasiet i Norrköping, tillsammans med Östergötlands fristadsförfattare. Babak från Iran, Housam från Syrien. Det är andra gången vi är här och berättar om yttrandefrihet, om fristadssystemet och om hur man som hotad, trakasserad och förföljd författare hamnar i det mörka kalla Östergötland .
Fast idag är Housam bara andligen närvarande. Efter att ha sett för många bilder och filmer från Aleppo orkar han inte stå med mig och flera klasser av elever. För vi delar ett gemensamt problem: hur kan vi förstå hur det är att vara rättslös och förföljd av makten, av polisen och av dem som skriver, fattar beslut om och tolkar lagarna?
Hur skildrar man det mest outhärdliga?
Jag reser till Stockholm. På Kulturhuset diskuterar man ovanstående fråga i ett arrangemang av Svenska PEN med Steve Sem-Sandberg, Ola Larsmo och den tyske litteraturvetaren Sascha Feuchert i panelen. Exemplen hämtas från Förintelsen.
Sem-Sandbergs Augustprisade roman "De fattiga i Lodz" inspirerades av Ghettokrönikan, de dokument som skrevs av de inspärrade i ghettot, berättelser som överlevde när de som nedtecknade dem dog. Feuchert deltog i sammanställningen av Ghettokrönikan. Och diskussionen kom att handla om dessa vittnesmål, och om bra och dålig litteratur om Förintelsen.
Feuchert berättar om den första litteraturen om Förintelsen – böcker skrivna av överlevare under åren 1945-49 – som avfärdades som dålig litteratur eller bara glömdes bort. Han säger att den är annorlunda än de berättelser, memoarer och romaner som slår igenom på 80- och 90-talen.
– Steve gör nåt ovanligt. Hans berättelse är ingen "survivor story", utan han ger röst åt de döda, menar Sascha Feuchert.
Det är 21 åhörare i publiken och tre av dem ställer frågor eller gör inlägg. Till slut kommer den oundvikliga frågan. Om Syrien, om Aleppo.
– Tycker ni att dessa berättelser måste ha en historisk dimension för att få genomslag och påverka, frågar Rand Entabi.
– Nej, det tycker jag inte. Absolut inte, svarar Steve Sem-Sandberg.