En person försöker ta sönder en ruta på en polisbil med hjälp av en sten.
Vi finns på plats innan demonstrationen ska hållas, innan Paludan har anlänt till stan. Vi samtalar med medborgarna i Skäggetorps centrum och försöker få en bild av vad som kan vänta oss. Många av personerna vi pratar med känner oss ingripandepoliser till namn, och vi känner dem. ”Han ska ignoreras”, ”vi kommer inte vara där”.
Ögonblick senare står jag mitt i kaoset. Jag försöker hålla koll på mina kollegor, ducka för gatsten och flaskor samtidigt som jag torkar av regn från visiret. Jag ser en kollega träffas i huvudet. Hon faller till marken. Vi är snabbt framme och får upp henne på benen. Hon är till synes okej.
Fler stenar flyger. Vi försöker skingra folkmassan. Det funkar hyfsat de första gångerna men de är alldeles för många. Vi har inte en chans. Jag ser en av personerna jag pratade med 20 minuter tidigare. Han tar upp en sten stor som en knytnäve. Han springer mot mig. På tre meters avstånd tittar han mig i ögonen och siktar på mitt huvud. Han vill döda mig. Jag lyckas flytta huvudet så att stenen tar i sidan av min hjälm. Jag överlevde.
Olika order smattras ut i radion. Det är svårt att höra vem som säger vad. Folkmassan har samlat ihop sig och går återigen till anfall mot oss. En kollega har dragit sitt vapen. Vi har inte längre något val. Vi måste bort.
Vi gör ett sista utfall för att rädda vad som räddas kan av våra sönderslagna bilar. Jag undrar om detta är det sista jag gör i livet.
Vi samlar ihop styrkorna på en brytpunkt. Några av kollegorna som stod vid min sida ser jag inte. Fick vi inte med oss alla kollegor ur Skäggetorp? En stor klump släpper från magen när jag får höra att de lyckats ta sig till sjukhuset.
Det ansluter resurser från hela landet. Lediga poliser inställer sig för att hjälpa sina kollegor. Det är en fantastisk känsla att se uppslutningen. Efter någon timme är vi ett hundratal poliser. Varenda en av oss är redo att gå in i Skäggetorp för att återta den mark som samhället har förlorat. Men ledningen vågar inte.
Vi sitter redo i flera timmar. Men ledningen vågar inte. Självklart hade våldsamheterna kunnat återuppstått om vi gått in igen. Men nu är vi resurs för att klara det. Ingen av de medborgare vi lämnade i sticket när vi flydde Skäggetorp kommer få vår hjälp.
Ledningen pratar om en lyckad insats. Jag förstår ingenting. Detta har varit det enskilt största misslyckandet i Skäggetorp på många år. Allt vi byggt upp har nu totalt förstörts.
Jag vill att medborgarna i Linköping och framförallt i Skäggetorp ska veta att varenda polis var redo att gå tillbaka in. Varenda polis ville gå tillbaka in.
Jag vill att ledningen inom polisen ska veta att deras beslut var uppåt väggarna fel. Förtroendet för polisen totalförstörs med sådana beslut som togs. Ledningen visar för samhället att Skäggetorp är att anse som förlorat.
Jag vill att ledningen ska förstå att det är jag och mina kollegor som ska åka till Skäggetorp imorgon, nästa vecka och veckan efter det. Det är vi som ska stå till svars när trebarnsmamman frågar varför vi lämnade dem när Skäggetorp brann och aldrig kom tillbaka.
Polisen förlorade, Skäggetorp är förlorat, medborgarna är förlorarna.
Vi söker poliseledningen för kommentar.