Men det är ju enkelt tänkte jag. Vi begär ett lånelöfte, köper lägenheten, bor dubbelt några månader och när den nya bostaden är klar säljer vi det lågt belånade huset till en barnfamilj som behöver utrymmet. Lätt som en plätt.   

Men samtalet med banktjänstemannen på banken var denna gång lika förödmjukande som när jag för 50 år sedan skulle köpa ett av drygt hundra radhus i Smedby. Jag var ensamstående, eller sambo och de andra köparna var gifta och skulle dela på betalningsansvaret. Så i mitt fall, med en ganska välavlönad fast anställning, krävdes förutom pantbrev på fastigheten också en borgensman för att jag skulle få bankens förtroende. Det var då det.

Och nu är det likadant. Nej – jag kunde inte få ett lånelöfte. Jag kunde inte få en pensionsprognos för sådana ges inte för någon som fyllt 80 år. 

Min dåvarande sambo, numera äkta hustru skulle vara tvungen att vara med också. Och inte kunde jag vänta med att sälja huset heller.

Banken räknade ut att det inte skulle finnas pengar kvar att leva på om vi både betalade för villan och för bostadsrätten. Vi har aldrig saknat något tidigare så hur kunde banken veta vad vi skulle få trängta efter nu? 

Jag försökte påpeka att bara mitt sparkapital skulle kunna räcka till att köpa bostadsrätten. Då fick ”Räknenissen” in en rallarswing. Jag hade fler skulder än jag uppgivit. Det fanns två kreditkort vars kreditlimit också skulle räknas in, trots att den aldrig hade använts. Det kunde ”Nissen” själv se om han velat göra sig besväret. För det var hans egen bank som utfärdat korten och som varje månad hade fått hela skuldbeloppet inklusive kortavgiften betald. Trots detta faktum skulle dessa 50 000 kronor räknas som en skuld.

Nej – om jag skulle kunna få ett lånelöfte skulle jag behöva visa upp ett påskrivet köpekontrakt på försäljningen av min villa innan jag kunde få låna till ett nytt boende. Jag trodde att det var tvärtom. Att jag efter 65 års arbetsliv skulle kunna köpa en bra bostad, anpassa den efter mina behov som äldre/äldre, och leva gott på det överskott som villaförsäljningen skulle ge efter skatt. 

Nu återstår väl bara att endera magasinera möbler och bo på gatan tills vi hittar ett nytt objekt att satsa på, eller om det finns någon kö till vårdboende hos kommunen men då får vi väl bli särbos för det skiljer några år mellan mig och min lagvigda och att då få gemensamt boende efter den äldres behov i denna kommun är väl knappast möjligt.