Jag håller fullständigt med om detta, även om det inte är hela svaret. Det pratas också om att redan vid förskoleåldern ha våra ”antenner” uppe för att fånga upp de barn där man kan se en potentiell risk för att barnet är i en riskzon. Jag håller absolut med om det också, men här kan vi som jobbar med barn och ungdomar sakna något.

Även om jag har en bra erfarenhet av att jobba med ungdomar och vet att jag kan göra skillnad så fattas det ibland något väldigt viktigt. När jag kommer till en punkt där min profession inte räcker till och samtalet förs in på om ungdomen har någon ”hjälp” utanför skolan så kommer svaret tyvärr ganska ofta att de har försökt, men väntetiden är lång, alternativt inte gav något.

Det höjs röster för att Elevhälsoteamet (EHT) ska utökas med både effektivitet och med fysiska poster. Detta är inte hela svaret, om du som vårdnadshavare inte får den hjälp som ditt barn behöver på grund av långa väntetider på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller vuxenpsykiatrin så blir din och ungdomens situation väldigt jobbig. 

Tänk er en ungdom som äntligen tar mod till sig och tackar ja till exempelvis BUP och så får hen inte komma dit pga alldeles för långa väntetider. Vad ger det för svar till just den ungdomen? Du är inte så jätteviktig, det finns viktigare ungdomar än just du! OM vi nu är överens om att sätta in hjälp/stöd redan väldigt tidigt så får vi inte säga nej när ungdomen ska få sin hjälp pga personalbrist eller liknande! Det är när ungdomarna själva vill ta emot hjälp som vi kan påverka dem ännu mera.

Sedan får vi absolut inte glömma bort att det är inte bara ungdomar/barn som är i riskzon för att hamna i kriminalitet som hamnar fel här, nej det är också alla våra ungdomar som lider av psykisk ohälsa som kan leda till suicid. Vi kan utöka EHT hur mycket som helst, men de här specifika frågorna kan vi inte lösa. Sedan är det enkelt att säga att skolan har ett stort ansvar. Självklart, men det ska inte ta bort hela samhällets ansvar.

Vi kan säga att vårdnadshavarna bör engagera sig mer i sina ungdomar, absolut. Men när det inte räcker och vårdnadshavare helt plötsligt befinner sig i ett vakuum och skriker efter hjälp men det finns ingen i närtid vilket kan betyda ibland att loppet är kört! Var är diskussionerna kring den här problematiken? För att förtydliga lite så är inte skolan en behandlande enhet. Skolan kan göra väldigt mycket genom att göra anpassningar, kartläggningar och skapa åtgärdsprogram, vilket inte alltid räcker.