Även på 70-talet var kvinnans kropp allmän egendom

Senare i livet gick vi på Storan och dansade. Ibland blev vi uppbjudna av killar med "romans" i tanken, skriver signaturen "Har du ingen humor". Bilden från Storan den 30 augusti 1983
Senare i livet gick vi på Storan och dansade. Ibland blev vi uppbjudna av killar med "romans" i tanken, skriver signaturen "Har du ingen humor". Bilden från Storan den 30 augusti 1983

Jag har läst ganska många insändare och kommentarer nyligen på temat att kvinnor är så lättkränkta nu för tiden.

Insändare 28 januari 2024 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var bättre förr när kvinnor tydligen inte var så lättkränkta. Alternativt hade mer humor. Av en händelse verkar det som om det mest är män som vet hur kvinnor kände då.

Som 67-årig kvinna var jag med på den tiden då vi tydligen inte var så lättkränkta. Jag var barn på 50-och 60-talet och ung på det frigjorda 70-talet.

Även då var kvinnokroppen en allmän egendom. Fri att kommentera för den som ville. Bilder på nakna kroppar fanns lite överallt. På kalendrar på arbetsplatser, på tidningsframsidor i kiosken, nödtorftigt gömda hemma hos pappor eller kompisars pappor.

När vi var barn och lekte hände det att pojkar knuffades, drog en i håret eller nöps. När vi klagade över det hos lärare eller andra vuxna fick vi ofta svaret att det är för att pojken tycker om dig. Så gör pojkar när de tycker om en tjej. De har bara svårt att säga det med ord.

Så vi skulle alltså titta på våra blåmärken och tänka att de var en komplimang. En öm hårbotten var ett tecken på att vi var omtyckta. Dessutom fick vi höra att den som gett sig in i leken får leken tåla. Som om vi frivilligt gett oss in i just den leken.

Vi växte. En del tjejer var tidigt utvecklade. Fick bröst i slutet av mellanstadiet eller tidigt på högstadiet. De fick tåla händer som drog upp tröjor. Händer som tog på brösten, låren, rumpan eller till och med mellan benen. De fick tåla slippriga kommentarer och allmänt skratt. Vi protesterade inte.  Vi klagade inte hos vuxenvärlden. Var det för att vi var mindre lättkränkta? Nej det var för att vi lärt oss att det inte var någon idé.  Vi stod inte upp för oss själva eller för de andra tjejerna. Vi fann oss i det.

Senare i livet gick vi på Storan och dansade. Ibland blev vi uppbjudna av killar med "romans" i tanken. Killar som vid en tryckare pressade sitt underliv med en erektion mot våra kroppar. Samtidigt som händerna klämde lite överallt. Gärna också en blöt tunga i örat eller på halsen.

Vi sade inte ifrån, vi polisanmälde inte, vi klagade inte hos vakterna. Vi försökte freda våra kroppar utan att ställa till med något. Var det för att vi var mindre lättkränkta? Nej. Det var det absolut inte. Vi var kränkta, äcklade, ibland rädda. Men vi stod inte upp för oss själva. Vi hade inte förstått att man kunde det.

Jag tycker att det är härligt att unga kvinnor idag säger ifrån. Att de står upp för sig själva och andra kvinnor. Att man inte accepterar alla kommentarer eller tafsande. Om man som man tycker att det är svårt att veta om det man säger är en ovälkommen slipprighet eller en välkommen komplimang. Om man har svårt att skilja på en välkommen eller en ovälkommen kyss.  Då är det inte kvinnan man ska ge sig på och kalla lättkränkt. Då får man själv bli bättre på att kommunicera.

För tydlighetens skull vill jag påpeka att det jag skrivit givetvis inte gäller alla män. Det gäller inte heller de flesta män. Det gäller några pojkar och män. Men tillräckligt många. Och tillräckligt många stämde in i skratten.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa