Vi är många som idag går på knäna och jobbar, arbetare som går till jobbet med en klump i magen, ångest i hjärtat och stress i hjärnan. Varför? Jo för att vi arbetar i skolans värld. En värld där vi vuxna ska finnas för eleverna och se till deras bästa. Gör vi det? Det vill vi knappt påstå, vi gör vårt bästa men vi orkar inte. Vi försöker bara överleva dagen. Vi kommer hem till våra familjer tvära och sura då all energi går åt till jobbet.
Hur kan det vara rimligt att arbeta i trånga utrymmen med stora barngrupper där ett antal barn har behov av extra stöd och där det inte finns personal som räcker till?
Faktorer som har betydelse för lärmiljön i fritidshemmet är bland annat elevgruppernas storlek, personaltäthet, personalens kompetens och hur lokalerna ser ut och används. När detta finns då kan vi se till så varje elev får det dem behöver utifrån deras behov, intresse, utveckling och lärande. Idag kan vi inte tillgodose detta. Eleverna får inte det de behöver, vi kan inte erbjuda dem en meningsfull fritid eller rekreation. Vi kan inte ens tillgodo se deras trygghet längre.
Såhär ser det ut på vår avdelning:
Vi är i dagsläget 58 inskrivna på vårt fritidshem, just nu har vi fått två till inskrivningar som kommer efter jul och nyår. 60 stycken som vi ska klara av på tre personal. Av dom 60 finns det ett x antal med olika diagnoser (exempelvis som språkstörning och autism) som kräver enorm uppmärksamhet. Det finns en elev som har fullt resursstöd. Okej nu är vi inte 60 stycken varje dag men vi är runt 50 elever varje dag.
Vi tre pedagoger ska se till så han med språkstörning och han med autism får den anpassning de behöver precis som han som inte har en diagnos behöver få sitt behov uppfyllt. Här står vi nu alla tre upptagna med varsin syssla, samtidigt som några andra puffar på oss för att fråga något, helt plötsligt ringer telefonen. Vi kollar på varandra, en av oss måste släppa det vi håller på med för att svara.
Nu kom det en förälder som undrar var deras barn är. Han är där ute, tror jag? Kanske, jag vet inte. En annan förälder kommer också för att hämta barn och vill fråga något samtidigt som ett barn har slagit sig och behöver plåster. Fröken det är bråk där borta. Oj vad klockan går, har han kommit tillbaka från hemspråket. Är det någon som har sett det? Gick han och spelade gitarr? Vi kollar listan, stämmer den? Är alla här? Just det, gick han till bussen förresten frågar vi varandra? Sen måste vi också komma ihåg att han har skyddad identitet, vi får inte släppa det ansvaret. Tänk om vi lämnar ut honom till fel person. Klockan är bara 14:42, om bara klockan gick fortare.
Nä, nu går vi hem. Det har blivit för mycket. En klapp på axeln kollegor, vi överlevde idag igen och inget barn försvann idag heller! Peew! Skönt!
På den avdelning vi arbetar på står det att det finns ventilation för 24 stycken. Men vi är ju 50 + där inne? Med konstant huvudvärk går vi. Det finns varken luft eller en skön ljudnivå på den ytan. Ingen av oss ger sken för att det är en bra arbetsmiljö, det är svårt att vara positiv i denna miljö. Att arbeta för elevernas kunskaper och ha en verksamhet som fungerar i samverkan med läroplanen och skollagen går inte. De stora grupperna blir ett hinder för att skapa djupare relationer med alla elever, vilket är viktigt för det sociala lärandet. Små lokaler gör att inte hela barngruppen kan vara inne samtidigt. Ska vi vara tvungna att vara ute i 15 minusgrader? Det är eleverna som blir drabbade och priset dom får betala är Återkallande av rekreation och deras meningsfulla fritid eftersom vår verksamhet inte kan leverera det.
Hur mycket ska vi pedagoger klara av och bara stå ut med? Det måste få finnas ett tak för vad som är en lämplig storlek och så vidare Att vi är i detta trånga utrymme på så få personal med allt vad det innebär kan knappast vara tillåtet. Det är i alla fall inte humant. Men framförallt är det inte en plats där trygghet finns och inte heller en plats för barnets bästa.