När vi tänker tanken på att sätta oss på ett plan så får vi genast bilder i huvudet. De föreställer inte den svindlande höjden eller att planet störtar hejdlöst. Vi tänker på att juli 2023 globalt sett varit den varmaste månaden som hittills observerats. Vi ser ökenspridningen i mellanöstern, bränderna på Rhodos och skyfallen i Italien. Vi ser de hundratusentals människor som dör varje år på grund av klimatrelaterade katastrofer, strömmar av klimatflyktingar. Det skrämmer oss att klimatkrisen inte längre är ett avlägset hot, att den är här och nu.
Flyget står för fyra, fem procent av de globala utsläppen, men den siffran skulle vara mycket högre om alla människor flög lika mycket som vi svenskar. 80 procent av jordens befolkning har aldrig flugit och det är bara två till fyra procentsom flyger utomlands årligen.
En flygresa från Stockholm till södra Spanien tur och retur släpper ut cirka ett ton koldioxid – det motsvarar varje människas årliga utsläppsbudget om vi ska klara Parisavtalets mål och förhindra de värsta konsekvenserna av klimatkatastrofen. Hela vår livsstil ska rymmas inom detta ton: boende, mat, konsumtion och transporter. En sådan resa spräcker alltså budgeten för ett helt år och resten av året behöver man bo under en gran och leva på blåbär. Vi svenskar gör i genomsnitt en sån här budget-sprängar-resa per år, men många flyger mer än så.
Det som skrämmer oss mest av allt är den stora massans apati, att vi inte har råd med att alla tänker “det är ju bara en resa”. Norrköpings politiker bidrar till det här synsättet genom att subventionera flygresorna med 30 miljoner om året, 500 kr per passagerare. Budskapet blir att vi inte befinner oss i en kris och därför kan fortsätta som vanligt. Medborgarna invaggas i en falsk trygghet, när det vi behöver göra är att tala klarspråk om den ekologiska och humanitära kris vi befinner oss i.
Krisen är långsiktig och komplex. Det kan vara svårt att förstå sambandet mellan en semesterresa och människor som dör i översvämningar eller flyr torka på andra sidan jordklotet. Det är tungt att ta till sig att de val vi gör idag påverkar kommande generationer, barnens framtid. Vår rädsla är att vi fastnar i det kortsiktiga tänkandet, att vi fokuserar på fel rädslor och tar miste på vilket plan det egentligen är som håller på att störta hejdlöst mot marken.
Kan ni hjälpa oss med den här rädslan, Norrköpings flygplats?