Fabrikens historia inleds efter andra världskrigets slut, under andra hälften av 1940-talet. Man började utveckla och producera radioapparater. Utvecklingen fortsatte sedan med tillverkade av TV apparater i stor skala. Utveckling och tillverkning av mikrovågsugnar blev tredje steget.
Så småningom upphörde Philips med TV tillverkningen i Norrköping men mikrovågsugnarna blev kvar tills i början på 2000-talet. Den sista ugn vi utvecklade i Norrköping produceras fortfarande, men nu i en fabrik i Kina.
Ugnen var och är fortfarande revolutionerande i sin form. Den är halvrund för att ta så lite plats på köksbänken som möjligt. Det var den första ugnen i världen med halvcylindrisk form och tack vare duktiga tekniker som jobbade mycket nära kanske Europas bästa provkök så har ugnen mycket snabb och jämn uppvärmning. Över två miljoner ugnar har hitintills producerats.
Många produkter försvinner från Sverige och ny produktion är sällsynt. När frågan om tillverkningsindustrins utarmning i Sverige diskuteras så hörs ofta argumentet ”det kommer nya verksamheter som ersätter det som försvinner”. I Sverige är det i huvudsak fackföreningarna som hävdar denna tes. Men det verkar inte stämma.
Just nu gäller att ”Sverige ska bli ledande med produkter för klimatomställningen”. Men det tåget har redan gått. Satsningen på bilbatterier i Norrland är undantaget som bekräftar regeln.
Tyvärr gäller den negativa utvecklingen av tillverkningsindustrin inte enbart i Sverige. Whirlpool ägde tills helt nyligen runt tio fabriker i Europa. Man tillverkade tvättmaskiner, diskmaskiner, kylskåp och alla andra hushållsprodukter och just mikrovågsugnar. Whirlpool köpte en gång i tiden alla dessa fabriker från just Philips. Nu har man sålt allt till ett turkiskt företag.
Man frågar sig hur många av dessa tio fabriker som finns kvar i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien om några år. Om inte EU handlar snart så kommer Europas bilindustri bli ett minne blott.
Det enda område som stadigt växer i Sverige, liksom i alla andra länder i EU, är produkter till krigsindustrin. Dessa produkter är inte utsatta för marknadskrafter som konsumentvaror är.
För ungdomen idag finns inte något ”jobb på bruket” som ett sista alternativ om inga andra jobb finns. De jobben gav en känsla av att vara behövd och en känsla av samhörighet med ett större arbetslag. För de av våra unga som inte brinner för att studera, minst nio helst tolv år eller mer, är en framtid som cykelbud kanske inte en vision som bidrar till ett välbefinnande och positiv framtidstro.
Reglerna inom frihandeln, med nästan ”heliga” marknadskrafter, måste förändras. Om inte något sker så kommer all tillverkning av icke-krigsprodukter ske i Kina eller andra diktaturer. I kommunistiska länder är det självklart att staten ska bidra till industriell verksamhet så att nya jobb skapas.
En ny inställning till statlig stimulans är helt nödvändig i västvärlden.