Svar
"Symfoniorkesterns självfinansiering behöver öka" NT 17/6
Är det det nyliberala NPM-syndromet som vägrar att släppa?
Låt oss prata om det som engagerar både mig och dig (jag riktar brevet till dig, men naturligtvis räknar jag in Sjöberg och Svedahl också). Och som engagerar de allra flesta norrköpingsborna: Norrköping som kulturstad. Fråga vem som helst av invånarna i Norrköping, om de ser sin stad som en kulturstad. Så gott som alla svarar ja – även de som inte brukar använda sig av våra kulturinstitutioner. Jag vet att resultatet blir sådant, jag undersökte det när jag arbetade åt Norrköpings kommun under kulturåret 1998. Uppgiften var att föra fram kulturen ytterligare, och det gjorde vi. Men rötterna för Kulturstaden Norrköping är betydligt äldre än så.
Rotsystemet är något så typiskt svenskt som resultatet av samarbete mellan olika intressen i samhällslivet. (Man skulle till och med kunna säga samarbete mellan kapital och arbete.) Det fanns starka inslag av brukssamhällesanda i textil- och pappersstaden. Bruksägarna visste att de tjänade bättre om arbetarna var nyktra, skötsamma och bildade. Under 1900-talets två första decennier hände följande: man byggde teaterhuset, man startade det som blev Norrköpings Konstmuseum, och det som blev Norrköpings symfoniorkester. Ända fram i 1940-talet visade sig andan: politiker från Norrköping och Linköping gick ihop och grundade Norrköping-Linköpings Stadsteater (det som nu är Östgötateatern)!
Sättet att tänka på behovet av bildning var inte främmande för arbetarrörelsen. I den tidiga socialdemokratiska kulturpolitiken betonar man den aspekten mycket starkt. Från 1930-talet och framåt driver socialdemokratin en offensiv kulturpolitik. Man bevarar tänkandet från ”textilbaronerna” och kompletterar det med krav på konstnärlig kvalitet och, framför allt, krav på ökad och förbättrad tillgänglighet för alla. Den offensiva kulturpolitiken i Norrköping når sin höjdpunkt med politiker som Sten Engstrand och Kjell Norberg på 1980- och 1990-talen.
Men de senaste decennierna har inneburit kamp för att försvara det som vi alla har uppnått gemensamt. Jag tycker att jag ser tydligt att kampen hårdnar vid nyliberalismens genombrott, det vill säga runt 1980. Både Ronald Reagan och Margaret Thatcher får makt, och en repressiv tid följer – (den är inte över än). Jag tycker mig se i förslag och samhällssyn att Margaret Thatcher är en av Sophia Jarls stora idoler. Vad som också kommit till, från 1990-talet, är NPM – New Public Management – det vill säga idén att det offentliga ska drivas av politikerna på samma sätt som man driver ett företag. Vilket naturligtvis leder rakt bort i tok – vi är medborgare, inte kunder. Bland annat kommer krav på att alla resultat skall kunna mätas och beskrivas i kvantitativa mängder, kronor, ören, tidsåtgång.
Jag kan inte se annat än att Sophia Jarl är en fundamentalistisk nyliberal. Idén att sälja hela Louis de Geer till en privat entreprenör är bland det tokigaste som föreslagits. Man kan utan större hjärnkapacitet se vad som kommer att hända: Symfoniorkestern kommer att tvingas betala hyra. Det kommer man naturligtvis inte att klara (titta på vad Statliga Fastighetsverket ställt till med i Stockholm, där Blåsarsymfonikerna inte kan stanna i sitt konserthus.) Norrköpings politiker kommer att tvingas skjuta till mer stöd eller kommer att kräva minskning av personalen. Då har vi inte samma symfoniorkester längre. Nej Jarl, Sjöberg och Svedahl, ni måste lugna ner ert rabiata tempo, ni måste samtala med fler norrköpingsbor som inte hör till er krets, ni måste läsa på om historien, ni måste sätta er in i kulturlivets villkor. Annars blir ni inte dem som man minns som politikerna som ställde ekonomin till rätta, utan man kommer att minnas er som kulturens dödgrävare.
Här några konkreta frågor med utgångspunkt från er artikel: Varför måste självfinansieringsgraden öka? Hur stor del av budgeten ska SON klara av utan kulturpolitiskt stöd? Har ni en formel för det? Varför kallar ni ekonomiska krav för ”nya möjligheter”? Varför kan inte kulturen vara en av kärnuppgifterna för en kommun? För att den inte är lagstadgad? Jag känner minst en politiker (partikamrat med Eva-Britt Sjöberg) som med envishet vågar påstå att kulturen är en kärnuppgift. Kulturen är en ”tillväxtfaktor”, visst. Ser ni några andra värden för kulturen?