Utsatta barn kan godtyckligt slitas upp från en bra och kärleksfull fosterfamilj och tvingas att möta sina misshandlande föräldrar, skriver insändarskribenten.
En fråga: Var i Svea rikes lag står det att en människa som utsatts för våld, misshandel eller ofredande av något slag måste tvingas till fortsatt umgänge med sin gärningsman? Mig veterligt står det ingenstans. Och det är ju för väl. Tänk att bli nerslagen, misshandlad, rånad, kränkt och kanske ha fått både fysiska och psykiska skador för livet och som extra straff tvingas att regelbundet möta och umgås med sin förövare. Nej, något sådant skulle inte gå an, fattas bara! Det skulle bli ett ramaskri utan like.
Men när det gäller barn ser "lagen" mellan fingrarna. Om föräldrar misshandlar, kränker eller våldför sig på sina barn, tvingas barnen med lagens hjälp till fortsatt umgänge med sina förövare, det vill säga sina föräldrar oavsett om barnen vill det eller ej. Föräldrarna, som skulle stå för kärlek, trygghet och omvårdnad har fortfarande "rätten" till fortsatt umgänge.
Att barnen känner oro, har svårt att sova, får ont i magen och känner skräck inför att ständigt möta en förälder som slagit, kränkt, kanske lemlästat dem, det struntar lagen i. För enligt nuvarande lagstiftning går "föräldrarätten" före barnens rättigheter och behov.
När det gäller våra barn, de mest sårbara och försvarslösa i vårt samhälle, då finns ingen barmhärtighet, ingen nåd och ingen lag som talar för dem. De som har minst möjlighet att värja sig mot en angripare är också de som är mest skyddslösa. Detta gäller inte bara vid barnmisshandel, det gäller också vid vårdnadstvister.
Vi har genom massmedia fått läsa och se otaliga bevis på vårdnadstvister där en förälder som blivit dömd för misshandel av sitt barn eller är kriminellt belastad på olika sätt, ändå med hjälp av lagen kan tvinga barnet till umgänge. Det har till och med hänt att föräldern dödat sitt barn. Med "lagens" hjälp!
Detta kan ske och fortsätter att ske trots att alla berörda myndigheter väl känt till alla fakta. För lagen står helt på föräldrarnas sida. Av någon anledning tror myndigheter, socialnämnd och socialsekreterare att "blod är tjockare än vatten." Att bara det faktum att blodsbandet finns skulle ursäkta våldet och ha ett slags försonande faktor som förlåter allt.
Men blod är inte tjockare än vatten, inte i den meningen, och alla föräldrar har inte förmågan att uppfylla de mest grundläggande krav man förväntar sig av ett föräldraskap. Saknar man kärlek, empati, insikt om barns behov, inte kan skapa en trygg uppväxtmiljö och dessutom slår och misshandlar sitt barn, då har man förverkat sin rätt som förälder.
Utsatta barn kan i dag – år 2025 – godtyckligt slitas upp från en bra och kärleksfull fosterfamilj, omplaceras och tvingas att möta sina misshandlande föräldrar om en socialsekreterare eller socialnämnd fattar det beslutet. Hur barnen upplever sin situation, vilka fasor och våndor de bär på, verkar vara helt betydelselöst. Hur kan detta vara möjligt? Varför får det ske?
Ellen Key skrev "Barnets århundrade 1900". Hon såg framför sig att vi skulle skapa en värld där barnens livsvillkor sattes i centrum. Fina tankar. För över hundra år sedan. Men vi har långt kvar innan vi ens kan viska "Barnets århundrade".