Det straffar vissa yrkesgrupper mer än andra och ger förödande ekonomiska konsekvenser för de som påverkas mest. 

Till exempel kan inte en undersköterska på neonatala avdelningen gå till sitt arbete vid minsta tecken på sjukdom, så som ett begynnande eksem eller en lätt rinnande näsa. Och det är en självklarhet att våra små ska skyddas till varje pris. Men det kan inte vara på bekostnad av arbetstagarens inkomst. Det är varken rättvist eller ansvarstagande. 

Stora utmaningar kring karensen finns även i förskolan och äldreomsorgen. I barngrupperna cirkulerar ofta envisa sjukdomar som också smittar barnskötarna om och om igen. Inom äldreomsorgen är brukarna många gånger sköra och på olika sätt nedsatta. Därför måste personalen stanna hemma när det finns minsta smittorisk för personerna de vårdar. 

För dessa yrken är det inte är ovanligt att ha fler än ett sjukfrånvarotillfälle på en månad. Som följd av karensavdraget ger det en avsevärt försämrad privatekonomi. Efter fem sådana tillfällen kan en arbetstagare enkelt förlora över 4 600 kronor av sin inkomst. Vi vet att samhället fungerar utan karensen. Det bevisade tiden under pandemin då karensavdraget tillfälligt togs bort. 

I ett alltför pressat läge finns faran att denna straffavgift resulterar i en ofrivillig sjuknärvaro som kan leda till smittspridning bland kollegor, större kostnader för samhället och risker för de som vårdas. Detta är inte rimligt. I rättvisans namn måste karensavdraget avskaffas.