Den 8 april dog min fru Berit efter en lång tids sjukdom. Hon blev utskriven från onkologen under en avbruten behandling som inte hjälpte längre. 

Berit var därmed en palliativ patient, det vill säga hon behövde vård i livet slutskede.

Vi kontaktades då av LAH (lasarettsanslutna hemsjukvården) som snabbt initierade ett möte med oss där vi fick möta läkare, sjuksköterska och personal med kunskap om vilka hjälpmedel som krävdes i vår situation. All kontakt skedde i vårt hem. Inga resor och inga väntrum längre.

Senare kontaktade även en kurator oss som blev en resurs både för mig och Berit. Då började ett ovärderligt arbete med regelbunden dokumenterad kontakt med LAH som blev vår trygghet i vår sköra vardag. Förutsättningarna förändrades ibland från dag till dag och att då ha tillgång till denna resurs blev ovärderlig. 

Ingen fråga var för liten för mig att ställa vilket ”botade” mycket onödig oro från min sida. Att hela tiden mötas och få hjälp av glada, positiva människor med stor kompetens och en stor portion empati alla tider på dygnet vid behov blev till stor hjälp och tröst för både Berit och mig.

Det är svårt att se någon del i den här helheten som går att tumma eller spara på sett från vårt håll. Jag är också övertygad om att de människor som klarar att arbeta med den här typen av vård ska man värna om för det är inget man lär sig på en veckokurs. Tror att det är det som är livserfarenhet.

Min känsla av att vi håller på att montera ner ett fungerande samhälle av ekonomiska skäl gör att jag blir tveksam till var gränsen går för att vi ska kalla oss ett välfärdssamhälle. Att vi inte har råd att behålla fungerande nivåer gör mig orolig inför framtiden.