Ett kärleksfullt rörande drama om tre systrar utan föräldrar och där socialtjänsten “knackar på dörren” då ingen föräldrar gått att nå, trots storasyster Lauras stora frånvaro i skolan.

Då jag reser mig upp och börjar ta på mig kläderna hör jag en kvinnas röst från raden bakom, som högt säger något i stil med att: “Ja, socialtjänsten bryr sig ju i alla fall inte…!”. 
Jag känner mig så beklämd där jag går mot utgången. Ångrar att jag inte hann säga något om vad jag själv erfarit av hur socialtjänsten arbetar, då jag nu drygt ett år suttit som förtroendevald i socialnämnden i Norrköping. 

Är det så här allmänheten ser på det otroligt viktiga, professionella arbete som man på socialkontoret gör varje dag?  De ärenden som uppmärksammas i media är tyvärr de fåtal där det blivit fel beslut, och dessa ska så klart aldrig förminskas, men merparten beslut räddar ändå flera barn och unga från missförhållanden, som kan komma att skada dem för all framtid. 

Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv som lärare och rektor kommit i kontakt med och samarbetat med socialtjänsten många gånger, för att kunna hjälpa barn och ungdomar, som lever i dysfunktionella familjer där de vuxna, på grund av sitt drogmissbruk eller övergrepp av olika slag, saknar förmåga att se till barnens behov. En del föräldrar behöver stöd från samhället i sitt föräldraskap, men ibland har det gått för långt och det är då vår skyldighet att prioritera barnen. 

Nöden är stor på många håll i samhället och tyvärr pekar antalet orosanmälningar uppåt och därmed ökar även behovet av att vi “samhället” kan ingripa på olika sätt. Mer resurser behöver tilldelas socialförvaltningar för detta viktiga arbete och inte mindre, vilket nu sker i Sverige och i Norrköping med den sittande majoriteten.

Är det för långsökt att tänka att titeln Paradiset brinner också anspelar på Sverige idag, med den successiva nedmontering av välfärden som sker gradvis?