Jag oroar mig för framtida skrotning av etablerade vindkraftverk.
Under senare år har det blivit allt vanligare med "pantsättning" för olika saker i syfte att begränsa slöseri samt som ett skydd för miljön.
I dagsläget finns det uppenbarligen omfattande planer på ytterligare etablering av vindkraftverk på land och till havs. Vindkraftverk kräver underhåll samt viss uppgradering under sin "livstid" fram till en dag då det inte längre fungerar tekniskt eller ekonomiskt då de blir olönsamma.
Beroende var verken placerats varierar förmodligen deras livslängd tekniskt och ekonomiskt, inte minst beroende på olika meteorologiska förhållanden. Under sin aktiva tid, kanske 20 år för ett landbaserat och 5 - 10 år för ett havsplacerat verk, kan ett vindkraftverk av olika skäl obehindrat byta ägare. Vad jag förstår så finns det inga begränsande regler och villkor när det gäller själva ägarstrukturen eller ägarens geografiska hemvist.
Det finns anledning att fundera över vad som sker framöver när det gäller finansiärer och ägandet. Speciellt vad som händer då ett vindkraftverk har nått vägs ände produktionsmässigt. En ägare utanför svensk jurisdiktion kan då helt enkelt lämna verket där det står då det exempelvis saknas ekonomiska resurser eller rent av vilja att demontera verket och återställa naturen. Kommer ett "övergivet" verk i denna situation alltjämt vara ekonomiskt attraktivt som "skrotobjekt" för en potentiell köpare?
Kommer skrotvärdet att täcka kostnaderna för demontering och återställandet av naturen är i mitt tycke ytterst relevanta frågeställningar. Kan det möjligen bli så att kommunen eller staten blir den som i slutskedet blir stående med Svarte Petter i näven? Så lär ha skett i samband med alla övergivna bensinmackar i Sverige. Här fick vi som skattebetalare i många fall stå för saneringen och fiolerna.
För att undvika en sådan framtida situation med risk för en skog med obrukbara och övergivna vindkraftverk på land och till havs bör den initiale investeraren av ett vindkraftverk lämna en "pant" som säkerhet för framtida rivning, återvinning eller destruering av verket samt återställning av marken inklusive tillfartsvägar. "Panten", deponerad hos staten, återbetalas till den siste ägaren av verket då denne har fullföljt ovan nämnda villkor.
I de fall då ägaren av ett produktionsavvecklat vindkraftverk inte avlägsnat detsamma inom stipulerad tid kan "Panten" nyttjas för detta ändamål. För att säkerställa att uttjänta vindkraftverk verkligen demonteras bör ett regelverk för "pantsättning" samt tidsgräns för när ett sådant verk måste vara rivet komma till stånd. "Pantens" storlek bör utformas så att beloppet kan täcka kostnaderna som de förmodas vara, säg 20 år fram i tiden.
I Miljöbalkens (1998:808) kapitel 16 3§ finns visserligen en allmänt luddig skrivning om finansiella garantier i samband med avhjälpande av miljöskada mm. Huruvida den lagtexten stillar inledande oro är tveksamt. Ur konkurrenssynpunkt är det märkligt att staten, kommuner, regioner och kommunförbund är såsom vindkraftsverksägare är undantagna i 3§, om jag tolkar regelverket korrekt.