Mer pengar i fickan löser inte stressen inom vården. Vi som jobbar som undersköterskor ska ge god omvårdnad, städa alla utrymmen, bädda sängar, fylla på material i brukarnas rum, tömma alla sopor, vara samordnare, beställa mat till brukarna samt beställa förbrukningsmaterial och arbetskläder.
Vi ska laga mat, diska, tvätta, stryka, packa upp varor och allt annat som har beställts och som kommer in på pall, byta ljusrör i taket, läsa e-post, hinna planera och göra aktiviteter med våra brukare, räkna alla tabletter i apodospåsarna så att allt stämmer, byta blöjor och se till så alla är rena, ge mediciner, utföra gymnastikrörelser hos brukarna enligt vad arbetsterapeuten har beordrat oss om, skriva ner allt vi gör på alla signeringslistor som ligger på olika platser i byggnaden samt så ska vi skriva in händelser om brukarna på datorn.
Samt det viktigaste av allt, sitta och prata samt lyssna på brukare så att de känner sig trygga och trivs i sin tillvaro.
Det är tunga lyft som frestar våra kroppar, sjukskrivningar är vanliga och att bli inbeordrad på en ledig dag hör till vanligheterna. Allt detta skapar oro, irritation och att kroppen inte får vila.
Vi hinner helt enkelt inte med allt trots att vi vill hinna med så mycket som möjligt. Medarbetare söker sig till andra jobb utanför sjukvården, nya kommer in som vi själva ska lära upp.
Mer lön hjälper inte, däremot behöver vi fler medarbetare så att tid finns till för att kunna ta en hel halvtimmes rast per pass samt att kunna komma hem för att orka resten av dagen för att leva för livets skull och inte bara för jobbets skull.