"Alla de jag känner till med sjukersättning som aldrig har jobbat har alltid ont i ryggen eller nåt annat som är svårt att bevisa", skriver insändarskribenten.
Varje dag möter jag människor – främst kvinnor – med sjukersättning som inte vill arbeta. De människor som en gång har jobbat och slitit säger jag inget om, men de som aldrig bidragit till samhället, men har stora krav, är jag rätt trött på.
De åker utomlands, ligger på playan, går i skogen, åker på konsert med mera. Sånt som jag aldrig har råd med. Men dessa människor roffar åt sig av de skattepengar som jag drar in och jag retar ihjäl mig. Hur är det möjligt att det är tillåtet?
Många är de som varje dag går till jobbet och sliter medan den som aldrig har bidragit ligger på stränderna och glassar, ofta betalt av någon fond eller våra skattepengar. Då är det inga fel på kroppen, det är sååå skönt i värmen.
Jag tycker att det borde vara lag på att alla med sjukpenning med diffusa symptom (alltså inte den som slitit ut sin kropp inom vården, skadat sig så det finns en diagnos etcetera) borde få infinna sig på daglig verksamhet dagligen, istället för att få resa utomlands på semester. Alla de jag känner till med sjukersättning som aldrig har jobbat har alltid ont i ryggen eller nåt annat som är svårt att bevisa, aldrig något bevisat fel.
Jag tror att det är dags att sätta ner foten för jag vill verkligen inte bidra med en skattekrona till åt människor som inte vill bidra till vårt gemensamma. Och då – som ett brev på posten – kommer det: "Du vet minsann inte hur ont jag har". Men gemensamt är: De har aldrig bidragit utan bara tagit och blivit experter på att nyttja våra skattepengar.
Att ni inte skäms. Se på våra pensionärer och liknade som behöver skattepengar bättre än ni.