Jag som sjuksköterska uppskattar dina ord om att du ser fram emot när jag kommer till jobbet nästa gång, när det är jag som smörjer in dina torra och tunga ben, när jag berättar för dina anhöriga hur du mår, att du mår bättre, det är jag som ser deras leenden och tacksamhet. Det är också jag som skyndsamt tar mig fram i korridoren till nästa patient som är i behov av läkemedel för att få en lindring i livets slutskede.
Det är jag som stöttar min kollega när hon ska dra ett dränage. Det är också jag som ska försöka få in en extra kollega när arbetsbelastningen blir för hög. Det är jag som också ska axla så många fler yrkesroller en vad jag faktiskt har på cv:t.
Men samtidigt som detta sker måste jag upprätthålla en fasad för patienter, anhöriga och kollegor. Patienten kanske inte vågar ringa på klockan om jag stressar mig igenom toalettbesöket som tar lite längre tid för att patienten har tunga ben. Anhöriga som blir oroliga när jag ber om att få återkomma till dem, bara för att jag inte hunnit sätta mig in i patientens bakgrund. Nya kollegor som känner en extrem stress över att inte hinna med, att glömma bort något, att vara alla till lags.
Om jag visar för dem att jag faktiskt känner likadant, vad händer då? Ledningen har ju sagt åt mig att jag är en av de erfarna vilket indirekt innebär att jag inte längre har rätt till att känna den där stressen, jag ska ju stötta mina kollegor och vara den berömda spindeln i nätet. Dessutom bör jag ju vara tillräckligt varm i kläderna för att kunna hantera den.
Tyvärr ingick inte långvarig stresshantering i min utbildning som sjuksköterska, det hade behövts. Det är inte dem där specifika timmarna av min arbetsdag jag menar. Det är den ständiga stressen och oron gällande vårdplatskrisen, bemanningsbrist, uppskjuten vård, kunskapsbrist, nya kollegor som inte får rätt introduktion, frånvaro, patienter som skickas hem för tidigt, personal som jobbar och ger allt dem har, personal som får trassliga familjeförhållanden, justerade scheman, att ständigt vara nåbar, att inte få gå på planerade läkarbesök, att inte veta om en får sin önskade semester denna sommar. Får jag det Jessica och Ninnie? Dessutom så vet jag redan nu att mina kollegor får indragna semesterdagar på grund av dålig bemanning.
Men så kom lösningen på många av Region Östergötlands problem. Nyutexaminerade sjuksköterskor!
Jag har själv handlett dem, samt påmint dem om att aldrig låta arbetsgivaren förstöra deras fritid. För de behöver återhämtning, precis som jag och alla andra inom sjukvården. De behöver få uppleva känslan av att få vara ny, att få tillräcklig intro, att känna stöttning av sina kollegor. Men inte minst ifrån sin närmsta chef. Utan att bli utnyttjad. De ska få chansen att bara få vara nya.
Uppsvinget i pandemin är inget vi missat. Men samhället verkar glömma bort att den personal som ska vårda de sjuka även nu också blir sjuka i covid-19. Personal som det redan var brist på är just nu ett minimum, trots tillskottet av det nyexaminerade sjuksköterskorna. Så håll avstånd.
Så till dig där ute som har något att dela med dig utav, något som du vill att alla ska veta.
Gå ut med det, presentera det, vården behöver resurser. Politikerna måste få veta hur det är när våra resurser inte räcker till, för dem gör inte det. Utan era ord blir det ingen satsning inom svensk sjukvård.