Svar på "TIdmätning hos äldre är inte heltäckande" (19/12) och "Tidmätning är inte ett dugg rimligt" (21/12):
Sedan jag stack ut hakan och sa att den är nödvändig har jag bemötts av både ris och ros. Ris från anställda och ros från anhöriga. Jag vill ta tillfället i akt och bemöta signaturen ”pensionär som hoppas på en mänsklig äldreomsorg” och den anonyma enhetschefen som skriver insändare.
Jag håller med den första signaturen om att tiden som varje hemtjänsttagare får tilldelad måste innehålla utrymme för social kontakt. Det här är ett av huvudargumenten i mitt resonemang om kontrollera tiden och betala hemtjänsten för den tid de utför hos de äldre. När vi jämför den tid som beviljats äldre jämfört med vad kommunen utför visar det sig att kommunala enheter inte genomför mer än cirka sextio procent av den tiden. Samma resonemang kan appliceras på svaret till den anonyma enhetschefen som skriver till mig;
Där är skribentens argument för att ta bort tidmätningen, att personalen själva ska kunna planera scheman hos varje hemtjänsttagare utifrån det behov som finns. Det låter givetvis rimligt och jag skulle vilja ha tillit till en sådan organisation, men enhetschefen glömmer bort att den statistik vi förtroendevalda ser, från just enheterna, inte alls visar att de saknar tid för att utföra sina uppdrag i de äldres hem utan tvärtom – enheterna går, i stor utsträckning, från de äldres hem innan de utfört den tid som de äldre blivit tilldelade. Det innebär ju att enheterna inte använder den tid som i dag faktiskt finns att vårda och vara sociala med våra äldre. Resultatet är att de äldre fått färre timmar omsorg än vad de alltså har löfte från kommunen om att få. Samtidigt kräver kommunen att de betalar full tid. Det är givetvis oacceptabelt.
Att debatten fortgår är sunt och jag läser alla argument som förs fram, men jag står fast vid att tidmätningen av den utförda tiden i hemmet är grundläggande för att säkerställa de äldres rätt till omvårdnad.