Det var svårt för en utländsk familj att klara sig, allt är nytt på sitt sätt, språket, maten, människor och framför allt att hitta ett boende. Då var min flicka bara två och ett halvt år, och i fem månader bodde vi alla tre i ett kontor. Vi bestämde oss att bo kvar och leta efter en lämplig lägenhet men inte flytta in till stan. Eftersom vi tänkte oss att vara boende i sådant här samhälle, är det bästa sätt att komma i samhället snabbare, att lära oss språket och kulturen och att skaffa nya vänner.

Under tiden lärde vi oss språket, började äta svensk husmanskost och fick många svenska vänner och vi jobbar och försöker göra vårt bästa. Allt det här är för att visa vår respekt och tacksamhet till Sverige, som öppnat landet för oss ”krigströtta”.

Nu är flickan 9 år. Hon kan tre språk och har fått mer än godkända betyg i de flesta ämnena och har många vänner, men ändå känner hon sig utanför. Hon beskriver sin känsla såsom att hon kommer från en annan planet: "mamma, varför är jag inte som de andra? Jag får höra att jag kommer hit och förstör Sverige.”

”Förstöra Sverige!” Hur kan ett barn komma på det? Barnen som vill bygga med Lego och leka med sand hur ens kan de förstå betydelsen av att förstöra ett land? Vi skäller inte på barnen som säger så åt min dotter, utan vänder vi oss mot de föräldrar och pedagoger som inte tar sitt ansvar och pratar med barnen.

Sverige är nu ett hem för många krigsöverlevande varav kanske hälften är barn. Barnen som ska växa upp här, studera här, jobba här och bygga Sveriges framtid tillsammans med andra. Har ni tänkt hur påverkas barnen av det som talas hemma? På skolor? På jobb? Är vi inte alla lika värda? Eller det är bara snack? Vi vuxna har ett stort ansvar i att uppfostra våra barn. Barnen äger framtiden och så länge är det vi vuxna som är ansvariga över våra barn så på sätt och vis är vi ansvariga för framtiden, allas framtid.

Slutligen vill jag bara säga att vi är besvikna och sorgsna för vår dotters skull. Vi som familj fick stöd för att kunna klara situationen men jag vill vara en röst för de som inte har, eller för de som inte vågar prata högt.

Man kan inte förneka att allt gott man får eller upplever försvinner med ens barns tårar. Och nu förstår vi mer och mer varför det finns utsatta områden. Varför vi som invandrare väljer att bo nära varandra och stötta varandra.