Skolverket (2018) rekommenderar 6-12 barn i en barngrupp där barnen är i åldrarna 1-3 år och 9-15 barn i en barngrupp där barnen är mellan 4 och 5 år. Dessa riktlinjer, utgår jag från, baseras på adekvat forskning, med syfte att sätta barnens bästa i första hand. Varför finns dessa riktlinjer om majoriteten av de svenska förskolorna ändå helt och hållet struntar i dem?

Nu är det inte vi pedagoger, vi som möter era fantastiska barn varje dag, som struntar i dem. Vi har tvärtom påtalat dessa riktlinjer och dess relevans i snart 20 år. De påverkar nämligen våra möjligheter att utföra vårt yrke. 

Arnér (2009) beskriver förskolan som en plats där barn ska få vara med och påverka meningsfulla handlingar. Det ska få förutsättningar att komma med inflytande och vara delaktiga. Författaren förklarar också att det är vi, förskollärare, som styr i vilken utsträckning barnen erbjuds dessa möjligheter. 

Hur stor plats får då egentligen varje barns idéer, erfarenheter och initiativ? I hur stor utsträckning får barnen påverka sin egen tillvaro i förskolan? 

Vårt samhälle ska präglas av demokrati och alla medborgares rätt att få sin röst hörd. Det inkluderar barnen. Då är förskolan i allra högsta grad en viktig aktör (Arnér, 2009). Och det låter ju bra. Förskolan; en plats där alla barn blir sedda och hörda. Där varje enskilt barn får de bästa förutsättningarna för sin individuella utveckling och lärande. 

Tyvärr är det inte så det ser ut. Allt större barngrupper och färre pedagoger gör att det inte finns en chans för oss att hinna se varje enskild individ. Inte i den utsträckning barnen förtjänar och absolut inte utifrån vad som faktiskt är barnens bästa.

Förskolan kan idag upplevas som en plats för förvaring, snarare än för utveckling och lärande. Och hur galet det än låter verkar viljan att undersöka hur mycket gränserna, i det här fallet riktlinjerna, går att tänja på. Innan det blir skadligt för både barn och vuxna.