I diverse media, Sveriges Radio och TV4 för att nämna två, understryks det faktum att igelkotten är rödlistad. Enligt Svenska Lantbruksuniversitetet (“Hur blir en art rödlistad?”, 2024-05-15) bestäms ett upptagande på nämnd lista av aktuell arts populationsstorlek, utbredning och förekomst. En enkel förklaring av begreppet är en sammanställning av djurs risk för utdöende i Sverige, och igelkotten klassas härvid som nära hotad.
Vad föranledde då min förvåning kring att igelkotten betraktas som sällsynt?
Jo, igelkottar har varit en del av min vardag hela våren och sommaren. Inte bara i vår lummiga (tja, det ska erkännas - rätt stökiga... ) trädgård tycks igelkottarna trivas, utan de små varelserna verkar uppskatta miljön i Ringarum överlag. Trots vissa ovälkomna möten med undertecknads nyfikna vovve och att vattenskålen inte alltid är påfylld, har igelkottarnas kvällsrond utgjort ett skådespel hela semestern.
I utbyte mot att vi låter lövhögar ligga kvar, tar våra tre hyresgäster dessutom hand om både mördarsniglar och daggmaskar. Mumma för kottarna, mindre tråkgöra för oss.
Ett abrupt avbrott på sommarnöjet utgjordes dock av synen av en taggig, men ack så fredlig, kompis, sönderslamsad på Åtvidabergsvägen. Enligt vittnesmål från grannar är det inte heller den första. Artfränder som gått samma öde till mötes har även legat ovärdigt länge inne i centrum.
En olycka händer så lätt, men med den regelbundna ignoransen kring 50-markeringen på sagd väg i åtanke och Naturskyddsföreningens (“Så kan du hjälpa den rödlistade igelkotten”, 2021-03-23) konstaterande att många igelkottar går åt i just trafiken, vore det snudd på blint att inte se sambandet.
Sammanfattningsvis har den rödlistade igelkotten valt att slå sig ner här i Ringarum, och vi människor återgäldar detta med vårdslöshet. Vilket välkomnande! Vilket omhändertagande av en nära hotad art! Nej, givetvis inte. Vilket förbannat slöseri.