Polen hade då ett politiskt system, där det krävdes total enhällighet i riksdagens omröstningar. Ett enda veto räckte.
Sverige har numera också en variant på polsk riksdag. Först väljer vi i demokratisk ordning representanter till stat och kommun. Skälet är dels att alla inte kan besluta om allt och att vissa prioriteringar måste göras. Men också att man skall ha ett system för att besluten faktiskt resulterar i det man bestämt.
För att förankra besluten ytterligare går man ut på remiss, man ordnar utställningar och rapporterar till massmedia hur projekten framskrider.
Det betyder att när ett vägbygge, en äventyrspark eller en industrisatsning har nått fram till byggstart, så har redan flera miljoner använts på förberedande arbete. Fortfarande kan när som helst, ända fram till byggstart, föreningar och sammanslutningar som representerar en bråkdel av alla röstberättigade sätta stopp med ibland ganska märkliga argument.
De kan inte alltid stoppa projekten, men kan ofta fördröja starten med stora extra kostnader som följd. Problemet är kanske inte alltid argumenten i sig, utan att alla remisstider kan åsidosättas. I den bemärkelsen kan man tala om polsk riksdag. Det här har blivit speciellt märkbart under senare år.
Men samtidigt beklagar sig allt fler över den nedåtgående levnadsstandarden. Detta oavsett om man med bibehållen levnadsstandard menar att äta vegetariskt och cykla, eller att köra bil och gotta sig åt blodiga biffar. Det är satsningar på (återvinningsbar) energi och arbetsplatser som vi återuppnår det välstånd vi saknar.