Det satsas mycket stora resurser för att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Men Sveriges bidrag till världens samlade utsläpp av växthusgaser utgör bara någon promille. Vad vi gör har bara symbolisk betydelse, vilket i och för sig inte ska underskattas.

När det gäller den biologiska mångfalden är tyvärr intresset från ledande politiker nästan obefintligt. Framförallt skulle en övergång till ett mera skonsamt jord- och skogsbruk göra verklig skillnad för att hejda utarmningen av arter. Ett hyggesfritt skogsbruk skulle dessutom vara positivt för klimatet. Det tar ju många decennier innan ny skog kan binda koldioxiden igen. En åtgärd som gynnar både klimat och biologisk mångfald är att återställa våtmarker. Utdikade våt- och skogsmarker läcker stora mängder växthusgaser.
Men intresset för förändringar i markanvändningen är mycket lågt. Fokus ligger istället på tekniska lösningar som fossilfritt stål eller att bygga 300 meter höga vindkraftverk, vilka påverkar människors livsmiljö och hotar den biologiska mångfalden. 

Störningskänsliga djurarter kan inte samexistera med vindkraftverken. Ingen vet heller säkert hur mängder med havsbaserade verk runt våra kuster kommer att påverka miljön. 

Det kanske mest flagranta exemplet på likgiltighet till biologisk mångfald är dåvarande s/mp - regeringens överenskommelse med centerpartiet att öppna för avverkningar i de fjällnära skogarna. Dessa skogar beskrivs ibland som Europas Amazonas. De hyser mängder med hotade arter som försvinner i det moderna skogsbruket. I uppgörelsen avsattes några miljarder kronor för att åtminstone kunna skydda delar av dessa skogar. Men i m/kd/sd - budgeten som vann togs dessa miljarder bort.
I övriga Sverige finns utanför naturreservaten endast spillror kvar av naturskog som aldrig har utsatts för kalhyggesbruk. Dessa skogar kommer troligen vara borta inom några år.