Vi tog båten till Källskär i Valdemarsvikens mynning. Det var en fantastisk dag – sol och nästan vindstilla. Men, när vi kom fram till ön möttes vi av en chockerande vy. Lilla Källskär såg ut att ha drabbats av en storbrand. Kvar spretade kala grenar och trädstammar.
När vi förtöjt träffade vi tre personer som satt i solskenet och spelade plump. Eftersom det var tio–femton år sedan jag besökte ön senast, frågade jag om fiskrökeriet fanns kvar. Den äldre bofasta fiskaren berättade att han visserligen hade kvar rökeriet, men bara rökt fisk en gång – till sig själv inför midsommaren – den här säsongen. Det finns ingen fisk kvar. Den har skarvarna ätit upp. Och visst är det skarvarna som är orsaken till att träden på Lilla Källskär dött.
Går det inte att göra något åt det? Senast fick vi tillstånd av Länsstyrelsen att skjuta tjugo skarvar. Tjugo!
Den principiellt intressanta frågan är hur en invasiv art, storskarv, under senare år har fått möjlighet att förändra ekosystemet i skärgården, samtidigt som de naturvårdande myndigheterna låtit detta ske?