När jag blickar söderut genom mitt fönster, är det av naturliga skäl mest för att njuta av den härliga utsikten över Bråviken. Dock är det oundvikligt att samtidigt se det som försiggår mellan mig och vattnet. Här far bilar, bussar och lastbilar fram i hög fart på Strandvägen, den ”utflyktsväg”, där ansvarig myndighet har bestämt hastigheten till 40 kilometer i timmen.
Om det är så illa att dessa, som vi trodde kloka personer, lever i uppfattningen att ett politiskt beslut och några skyltar, även leder till det önskade resultatet, kan jag direkt ta dem ur den villfarelsen. Här finns inte plats för några lugnt glidande naturnjutare, när jäktade ortsbor och genomfartsbilister far fram på ett fullständigt ansvarslöst sätt. Det enda incitament som biter i det här sammanhanget, är att göra vägvalet obekvämt och oekonomiskt.
Ingen blir lidande eftersom sträckan är kort och alternativ inte saknas. Låt gärna den planerade cykelvägen inkräkta på bilvägbanan, där ett antal mötesplatser kan bli lösningen på dubbelriktning. Ett par rastplatser med tillfällig parkeringsmöjlighet för den som vill ta en paus och njuta av utsikten, skulle också kunna bidra till att göra Strandvägen till den utflyktsväg, som jag i min enfald har trott att det var tänkt.
Mitt förtroende för de ansvariga i sammanhanget, är av naturliga skäl inte särskilt högt.
Jag känner mig sviken och upplever det som ett hån att inte kunna ge sig ut, vare sig med cykel eller på promenad, utan att riskera liv och lem.
Det läggs stora pengar på vägar som är speciellt konstruerade för bråttombilisters behov. Se till att de hänvisas dit och låt oss få glida, cykla och promenera på vår lilla ”byväg”, där även turister och andra, som tar sig tid att njuta av en frikostig natur, givetvis är välkomna.