"Varje SON-biljett kostar egentligen över tusen kronor" sade Sophia Jarl i en intervju efter valet. "En symfoniorkester ingår inte i en kommuns kärnverksamhet" hette det i en insändare för några dagar sedan. Allt detta är inte några märkliga uttalanden utifrån vad de borgerliga partierna gick till val på, men i det här fallet är det också ett ohederligt sätt att beskriva sakers tillstånd.

Borgerlig Samverkan argumenterar som om Symfoniorkestern (SON) enbart gör konserter med betalande publik, trots att så inte är fallet – vilket alla inblandade också vet.

SON gör många produktioner som inte genererar några biljettintäkter alls. Det räcker med att gå in och läsa generalprogrammet för att se alla konserter med fri entré: Konserten under Augustifesten. Barn- och familjeproduktioner. Konserter med masterstudenter i dirigering och komposition. Skolkonserterna vars samlade publik räknas i tiotusentals varje år. Allsången på Kulturnatten. Sportlovsorkestern. Unga symfoniker öst. Skivinspelningarna av Svensk musik. Samarbetet med De Geer-gymnasiet.


Ska SON bära sina egna kostnader är det rimligtvis produktioner utan betalande publik som ska tas bort först.

Alla dessa produktioner är säkerligen jättedyra, men kan nog klassas som kärnverksamhet, i alla fall om man tycker att barn och ungdomar ska ha tillgång till vårt musikarv oavsett föräldrarnas ekonomiska situation.

Med det sagt ligger det inte i SONs makt att förändra detta, då denna verksamhet bestäms i uppdraget SON får av sina ägare – alltså, bland andra, Norrköpings kommun. Att utelämna den informationen när man talar om att SON ska bära sig själva kommersiellt är i mitt tycke så nära lögn man kan komma och ändå tekniskt sett tala sanning. Samtidigt är det lätt att förstå varför Borgerlig Samverkan väljer att argumentera som de gör. Det ser betydligt mycket bättre ut att säga att symfoniorkestern är för dyr än att barnkultur bara ska vara till för de som kan betala för det.