Det finns så otroligt många människor som lider av ångest och psykisk ohälsa, en del mer än andra. 
Jag är en av dom som sedan jag var ung har levt i en bergodalbana. Jag har "hälsat på" på psyk några gånger och går i samtal. Det har gjort mig gott och jag har fått bra hjälp. 

I dag är det lugnare inombords och jag åker inte lika ofta bergodalbana. Det jag vill komma till är att jag ofta, när jag har mått som sämst, har känt skam och misslyckande över att jag har mått som jag har mått - jobbigt att komma tillbaka till arbetet och berätta hur det är fatt. Jag är ju en stark person!
Hade jag känt det om jag varit sjukskriven för migrän, en ond mage eller ett brutet ben? Nej inga problem alls att prata om det i lunchrummet. Jag har uppfostrat två söner som blivit två varma individer med ett öppet sinne. Jag har många vänner, ett arbete och är social. En "vanlig" människa helt enkelt.

Numera är jag öppen med om jag hamnat i "mörkret" för en stund. Det finns inget skamligt över det.
Jag tror att det är bättre att visa sig "svag" ibland för att kunna vara stark. 
Dåligt psykiskt mående och depressioner är nog väldigt mycket vanligare än vi tror. Dock är det många som inte tar hjälp, just på grund av att det fortfarande finns en osynlig stämpel på att man är svag då. Kämpa på, var stark, gråt inte! 
Jag säger: Kämpa på, gråt om du behöver, "grotta" ner dig i mörkret för en stund om det är nödvändigt, men om det blir för mörkt - ta mod till dig och sök hjälp. Du behöver inte alltid vara stark. Men att ta hjälp och förhoppningsvis må bättre är härligt. Ge inte upp, och framförallt, skäms inte!