Kollegor ringer runt till varandra för att försöka lösa situationen där och då. Doktorerna ropar ut att jag finns bara ett telefonsamtal bort. Men när jag väl ringer om hjälp, då finns inte hjälpen tillgänglig. Hjälpen är en annan vårdnivå. En vårdnivå där patienten kan vara uppkopplad, där patienten kan få specifika läkemedel som inte bör ges på en vårdavdelning, där blodprover kan tas på ett adekvat sätt för att följa patientens tillstånd. Där någon annan kan bedöma patientens vitala funktioner kontinuerligt.
Men patienten blir kvar på vårdavdelningen i ett dåligt skick med täta regelbundna kontroller. Det finns inga platser på dessa vårdnivåer, det finns inte personal. Patienten är ju självfallet inte den enda jag vårdar det arbetspasset. Det är ju även överbeläggningar på min avdelning där jag är ensam sjuksköterska.
Tankar som väcks är om jag bör beordra in någon, vad ska jag prioritera bort och vem bestämmer vad som är viktigast, hur mår de andra patienterna? De andra patienternas basala behov kan inte tillgodoses på ett adekvat sätt.
Sedan till den stora frågan - vems ansvar är allt detta?
Vems ansvar är det om något händer? Arbetsgivaren självfallet, de ska säkerställa att vi har en bra arbetsmiljö. Sedan om något händer... det kan jag faktiskt inte svara på, men jag har åtminstone signalerat och dokumenterat så jag borde ha ryggen fri.
Jag vet att första linjens chefer gör så gott de kan. De saknar stödet uppifrån. Men varför går de aldrig ut och berättar hur de har det? Det kanske är dags nu. Vad efterfrågar ni ifrån regionen?
Självklart kan vi i de flesta fall säkerställa att patienterna inte blir hemskickade med en akut sjukdomsbild. Men det har ju hänt, det vet vi alla, när tillstånd blivit felbedömda. Dels är den mänskliga faktorn inblandad men även stressen när man ständigt jobbat övertid, när personalen inte räcker åt höga flöden av olika sjukdomstillstånd, listan kan göras lång.
Trots att dessa siffror blinkar rött i vårat system kan vi självklart hitta en gammal brits som patienten kan få ligga på de närmsta 14 timmarna innan personen får en tillfällig vårdplats. Dessutom får vi tacka de som tog sig tiden så att patienten åtminstone kunde få ett par pepparkakor att knapra på.