Svar

"Kommunen har skapat kaos, oro och stress för de boende" NT 26/10

Annelie Granaths svar väcker ännu fler frågor varav två frågor är helt centrala. 

Annelie Granath skriver att riskanalysen gjorts av ”verksamheten och facket”. Vi undrar förstås vem som är ”verksamheten”. Det märkligaste är ändå att ”facket” skall ha varit med om att göra riskanalysen. 

Har riskanalysen gjorts avseende de anställdas situation– inte alls gällande vad som skulle hända med de boende? För inte kan väl någon facklig representant göra en riskbedömning gällande de boendes omvårdnad och sociala miljö?

Socialstyrelsen betonar särskilt att det är viktigt med många olika perspektiv när man gör riskanalyser inför förändringar. Patient/boendeperspektivet och anhörigas perspektiv lyfts fram som särskilt viktiga. Vi vill se riskanalysen.

Den andra frågan gäller att Annelie Granath skriver att det funnits långvariga kvalitetsbrister. Vi och många andra som aldrig märkt något annat än mycket god kvalitet på boendet ställer oss helt frågande inför det påståendet. 

Om det funnits sådana-varför har ni inte upplyst anhöriga? Varför har de allvarliga bristerna inte märkts? Och varför har inte ens den berörda personalen fått veta om dem? Om det finns kvalitetsbrister ska man ju arbeta med dem fortlöpande.

Nej, vi vill ha mycket bättre svar, och vi vill ha handling. Nu!

Det har nu gått en månad sedan vår dotter blev fråntagen det mesta av sin dagliga trygghet. Och inte minst - hon blev fråntagen de människor som hon under lång tid knutit an till, byggt upp ett förtroende för och ett samspel med.  De personer som kan förstå henne och kommunicera med henne. 

Som exempel kan vi berätta att hon brukar visa personalen att hon vill ringa sin mamma och pappa. Det brukar bli flera samtal i veckan, men efter den 25/9 har hon inte fått hjälp att ringa en enda gång. Där finns ingen som förstår henne.

Annelie Granath beklagar i sitt svar på vår insändare, att vi ”upplever” att det blivit en försämring.   

Vi tror att du faktiskt redan vet: Försämringen är ett faktum och den är enorm. 

Verksamheten haltar sig fram idag. De boende får mat och husrum och en bråkdel av det liv de hade före den 25 september.

De nytillsatta enhetscheferna gör sitt allra bästa – men det kan inte vara ett lätt uppdrag att akut bygga upp en verksamhet som blivit så misshandlad som Havregatan. De boende sitter i kläm och skall tydligen vänta på era utredningar och granskningar - det finns inte tid för sådant.

Lösningen för allas bästa vore att ta tillbaka erfaren personal.  Om inte samtliga så i alla fall så många att verksamheten kan fungera för de boendes bästa igen. Ny personal kan läras upp och få den introduktion som är absolut nödvändig. 

För det kan väl inte vara så att det är någons prestige som står emellan situationen vi har i dag och lösningen på problemet? Personalen har ju omplacerats till andra enheter – så vi misstänker dem ju inte för att ha gjort något som gör dem olämpliga att arbeta.