Vi har fortfarande överbeläggningar. Jag är fortfarande ansvarig för fler patienter än jag kan ta ansvar för, skriver sjuksköterskan. Genrebild.
Klockan 05.10. Ringklockan tjuter. Dags att gå upp och åka till jobbet. Jag har jobbat sex dagar den här veckan, länge sen jag var ledig två dagar i rad. Jag klär på mig, sätter upp håret, borstar tänderna. Jag går till badrummet och tittar mig i spegeln. Tillbaka kollar två trötta, uppgivna ögon.
Klockan 06.20. Jag kliver in på avdelningen. Ombytt och klar för att ta hand om människor i behov av vård. Vi har fortfarande överbeläggningar. Jag är fortfarande ansvarig för fler patienter än jag kan ta ansvar för. Tar rapport från natt-sjuksköterskan som har varit ansvarig för tolv patienter under natten. Det var en tuff natt. Jag kollar på henne, tillbaka kollar två trötta, uppgivna ögon.
Klockan 07.00. Dagen börjar. Alla ska ha sina morgonmediciner klockan 08 och jag ska hälsa på alla patienter. Alla som är inlagda på avdelningen är svårt sjuka, jag får prioritera dem som är i allra störst behov av mig. Alla behöver hjälp med allt. Undersköterskorna springer runt på avdelningen för att hinna hjälpa alla med påklädning, hygien, matning, stöttning.
Jag delar ut medicinerna och kopplar bort alla dropp som har hängt för länge. Hinner inte fråga hur de mår, hinner inte utvärdera smärtan eller illamåendet eller ångesten eller oron eller effekt av behandlingen eller något annat. Hinner bara ge morgonmediciner.
En patient ber mig stanna kvar i rummet en liten stund för att hon är orolig och rädd. Jag säger att jag inte hinner prata mer just nu, men att jag ska försöka komma tillbaka snart. Jag tittar på henne, försöker le lugnande genom munskyddet. Hon tittar tillbaka på mig med två trötta, uppgivna ögon.
Jag delar ut medicinerna och kopplar bort alla dropp som har hängt för länge. Hinner inte fråga hur de mår, hinner inte utvärdera smärtan eller illamåendet eller ångesten eller oron eller effekt av behandlingen eller något annat, skriver sjuksköterskan. Genrebild.
Klockan 09.30. Det är dags för rond med teamet. Undersköterskorna hinner inte vara med, alla patienter har ännu inte hunnit få hjälp upp ur sängen eller hjälp med maten. Jag har inte ätit frukost. Läkarna frågar hur patienterna mår. Jag får en klump i magen för jag har inte hunnit ta reda på hur alla mår, jag hann bara ge ut morgonmedicinerna. Vi går igenom provsvar, undersökningssvar, prognos, vidare planering. Lägger upp en plan för dagen. Egentligen i onödan för jag vet att den ändå inte hinner genomföras.
Klockan 11.30. Jag fick en mängd uppgifter att göra efter ronden. Jag springer mellan rummen, försöker hinna med att göra allt som behöver göras. En undersköterska ropar på mig. En patient har blivit dålig. Han kan plötsligt inte andas ordentligt. Springer dit och gör en bedömning. Något är fel. Tillkallar läkare. Vi hjälps åt, slår våra kloka huvud ihop och lyckas stabilisera patienten.
Vill tänka att vi jobbade bra och att jag är glad att patienten mår bättre, men blir faktiskt bara stressad. Det tog lång tid och nu ligger jag ännu mer efter med allt jag skulle göra. Övriga patienter blir väntande. Måste jobba ännu snabbare. Blir ingen lunch idag heller.
Läkarna frågar hur patienterna mår. Jag får en klump i magen för jag har inte hunnit ta reda på hur alla mår, jag hann bara ge ut morgonmedicinerna, skriver sjuksköterskan. Genrebild.
Klockan 13.15. Hinner gå på toaletten för första gången. Tar upp telefonen en snabbis. Ser ett sms från chefen. ”Vi saknar en sjuksköterska till kvällen i dag. Ring om du kan komma in”. Klump i magen. De är underbemannade ikväll, igen.
Klockan 14.00. Tar mitt sista varv innan kvällspersonalen tar över. Stannar utanför dörren till patientsalen. Jag vet att det sitter anhöriga bakom den här dörren som vakar över sin anhörig som är i livets slutskede. Jag vet att jag inte har hunnit finnas där för dem i dag. Jag vet att jag inte har hunnit symptomlindra patienten tillräckligt ofta. Tar ett djupt andetag och går in.
Anhöriga är arga, jag förstår dem. Går fram till patienten, frågar hur det är. Ser att patienten har ont och är orolig. Jag säger att jag ska hämta mediciner. Tittar patienten i ögonen. Tillbaka kollar två trötta, uppgivna ögon. ”Tack” viskar hon.
Överrapport till kvällspersonalen. Vi berättar om patienten som inte fått hjälp att duscha trots att det har gått sju dagar sedan sist., skriver sjuksköterskan i sin dagbok. Genrebild.
Klockan 14.30. Överrapport till kvällspersonalen. Vi berättar om patienten som inte fått hjälp att duscha trots att det har gått sju dagar sedan sist. Vi berättar om alla anhöriga som har ringt men som jag inte har hunnit prata med. Vi berättar om patienten som ramlade för vi inte hann svara på ringningen tillräckligt snabbt. De frågar om klockan 14-medicinerna är utdelade. Jag svarar att "jag har inte hunnit göra det heller, men jag fixar det efter rapporten.” De nickar, förstår precis hur det är. Vi hinner aldrig göra klart. Övertid i dag igen.
Klockan 21.00. Dags att sova. Jag klär på mig pyjamas, sätter upp håret, borstar tänderna. Jag går till badrummet, tittar mig i spegeln. Tillbaka kollar två trötta, uppgivna ögon.
Hoppas på en bättre dag på jobbet imorgon.