I mitt köksfönster hemma sitter det en liten regnbågsflagga i en blomkruka. Den har suttit där i många år. Den visar för alla att här hemma är det okej att vara precis som du vill. Vem du än är och hur du än vill vara. HBTQ-frågor har alltid legat mig varmt om hjärtat, kanske för att rätten att älska vem du vill ligger så nära feminismens frigörelsekamp. Att det alltid varit kvinnor och HBTQ-personer som har förtryckt och tystats ned och görs än i dag.
Det är därför jag deltog i Peking Pride i Norrköping, det är därför jag går i Europride i Stockholm och det är därför jag kommer gå i Finspång Pride. Inte för att mitt enskilda deltagande gör någon egentlig skillnad i praktiken, utan för att jag tillsammans med andra skapar en gemenskap och att vara tillsammans, det gör skillnad.
För Vänsterpartiet är det en självklarhet. Vi gör större skillnad tillsammans än ensam, det är bättre med jämlikhet för alla istället för riktigt fint ställt för några få. Vi är feminister, vi är bögar och flator och allt där emellan. Vi står upp för dom som inte kan eller orkar, oavsett om det är prideparad eller valår. Och den där regnbågsflaggan i köksfönstret, den kommer alltid stå där.