Arbetar som pedagog och klasslärare på mellanstadiet på en kommunal skola. Går varje dag hem trött efter en dag full av utmaningar men också varm i själ och hjärta av de framsteg mina elever gör. Personliga eller kunskapsmässiga spelar ingen roll. 

Nu får resurspersonal på skolan veta att de inte får vara kvar till hösten, personal som varje dag bygger sköra relationer med barn med särskilda behov. Allt på grund av ekonomi, pengarna styr, våra barn får lida. 

Var är konsekvensanalyserna som ska göras vid varje beslut som fattas där barn berörs? Var är dialogen med oss personal som känner barnen bäst, som varje dag ser deras behov? Var går gränsen då skolan inte längre är inkluderande för alla barn? Var finns verklighetsförankringen?