Uppvuxen i en arbetar familj i arbetarstaden Norrköping var det självklart att gå ut på stan för att titta på Första maj-demonstrationen. Mina föräldrar nöjde sig dock med att vara åskådare till det på 60-talet ändlöst långa demonstrationståget. 

Vi brukade stå på Södra Promenaden vars alléer gav det hela en fin inramning. Som litet barn var jag mest fokuserad på ballongerna i stora knippen och annat krimskrams i bjärta färger som försäljare sålde utmed kortegevägen. Ballonger fyllda med heliumgas som kunde flyga av sig själva. Det gällde dock att hålla hårt i dem för att de inte skulle gå förlorade till himlavalvet. Det var alltid några barn som grät högt och hjärtskärande i takt med att deras ballonger steg mot skyn. En gråt som ackompanjerades av tonerna till den pampiga internationalen. 

När jag blev tonåring i början av 70-talet tog jag mitt Förstamajfirande steget längre genom att själv gå med i demonstrationståget. Det var mer själva känslan av att få säga sin mening än att jag var en övertygad socialdemokrat som låg bakom det beslutet. Lyckades till och med få med mig en kompis med sympatier på högerkanten. 

Första gången bar jag ett plakat ned texten "gör framtiden möjlig". En text vars budskap var aktuellt då och synnerligen är det idag när vi snart inte längre har någon framtid kvar. Hur kunde det gå så långt och så fel? Vi visste det ju redan för 50 år sedan att vi inte kunde ta framtiden för given.