Vi går inte längre in i några tuffa perioder. Tuffheten är konstant, ibland blir den bara mer ohållbar än veckan innan.
Jag ser mina kollegor kämpa. Jag ser nyutexaminerade sjuksköterskor få större ansvar än vad de ska ha under sitt första år, studenter som inte får ordentlig handledning och jag ser mina arbetskamrater bli sjukskrivna av utmattning. Mina sjuksköterskekollegor slutar och väljer aktivt att söka jobb där Region Östergötland inte står som arbetsgivare. Patientsäkerheten är hotad och överbeläggningarna är konstanta.
Jag ställer mig själv frågan, varför är jag fortfarande kvar? Varför ska jag stanna på en vårdavdelning där jag inte får rast eller lunch? Där lönen inte motsvarar arbetet. Där jag varje dag måste gå hem med en känsla av otillräcklighet. Där jag ständigt oroar mig för att stressen ska få mig att göra fel, ett fel som kommer drabba en patient. Jag vet inte längre, och jag är inte ensam. ”Man lär sig mycket på en vårdavdelning” var det någon som sa. Men nu för tiden handlar mitt jobb mer om att släcka bränder än att ta in ny kunskap.
Vi har skrikit länge om att arbetsmiljön är under all kritik. Det är inte bara ett resultat av pandemin eller annan virusspridning, det har pågått under en längre tid. Ni säger att ni satsar på återhämtning. Var är den återhämtningen? Vi är underbemannade nästan varje arbetspass. Förfrågningar om extrapass skickas ut varje dag och vi blir beordrade att jobba extra för att ingen orkar göra det frivilligt. Ni säger också att vi måste stötta varandra.
Hur många år ska vi behöva stötta varandra innan ledningen agerar? Hur långt ner ska Vrinnevisjukhusets vårdavdelningar sjunka innan något händer? Vi måste anställa fler sjuksköterskor, men hur kan Vrinnevisjukhuset ses som en attraktiv arbetsplats när lönen är undermålig och stressen total?
Mina närmsta chefer kämpar och gör vad de kan för att hjälpa oss. Men problemet ligger inte hos dem. Det ligger högre upp. Situationen på Vrinnevisjukhuset blir inte till det bättre. Samtliga vårdavdelningar skriker, sjuksköterskor slutar och en ljusning går faktiskt inte att se för tillfället. Något måste hända. Det måste bli en förändring. Vrinnevisjukhusets vårdavdelningar håller på att rasa samman.
