Inget annat mål kan vara acceptabelt. Ett skolsystem som utgår från forskning som centrerar barn, ett skolsystem som utgår från barnpsykologi, från barns utveckling, som implementerar Barnkonventionen.

Vi kan inte tvinga barnen att gå i skolor som hela tiden urholkas. Skolor dit de går och mobbas. Skolor där de vittnar om stök, stoj och otrygghet. Skolor med för stora klasser och lärare som går på knäna. 

Skolor där det saknas resurser, ibland basala sådana. Där det inte hinns med att bli sedd för den man är, och för det man gillar och är nyfiken på. Lusten att lära kommer inifrån, kommer från tron på att man kan, på att världen är en spännande plats att existera i, en oändlig källa till kunskap.

Istället skapar skolmiljön prestationsångest för det som är viktigt är betygen, inte att du faktiskt lär dig något, och inte heller att du mår bra.

Vårt grannland i öst vittnar om bland den bästa skolan i världen - är vi i Sverige för högfärdiga för att se dit, inspireras, anamma det som faktiskt funkar? För stolta? Vad handlar det om?

Att Norrköpings kommun vill se till att stänga skolor handlar inte om att det är för lite barn som går på dessa skolor. Jag tänker att det är en perfekt utgångspunkt, i sådana fall, att skapa mindre klasser. Det har ju önskats länge, vi vet att behovet finns. Det handlar, som
vanligt när det gäller politiker om att spara pengar. 

Medan privatskolor hurra-ropar för att fler elever åt deras håll betyder mer bidrag som de sedan gör vinst på. Istället väljer man att spara pengar, att ta pengar, från de som i vårt samhälle ska värderas högre än de gör. 

Våra barn är vår framtid. Vad är det man inte förstår med detta? Var har vi investeringarna i dem? De har bara en barndom, en chans till att faktiskt minnas deras start på livet som värdigt, som lekfullt, som fullt av möjligheter.