Norrköpings stadsmiljö har sjangserat i skönhet

Norrköpings stadsmiljö har sjangserat – är det så? Ja, det finns några skäl för ett sådant allmänt antagande.

Sett i ett 25-årsperspektiv har en klar nedgång skett i avseendet på klotter, nedskräpning och slitaget på innerstaden, menar insändarskribenten.

Sett i ett 25-årsperspektiv har en klar nedgång skett i avseendet på klotter, nedskräpning och slitaget på innerstaden, menar insändarskribenten.

Foto: Magnus Andersson

Insändare2020-05-09 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bakom de stora miljöfrågorna finns även den viktiga mindre som handlar om trivsel i närmiljön och skönhet.

Det finns verkligen anledning att anta, att statusnedgång av en stads centrala miljö, förutom den enkla sämre trivsel det skapar för oss boende, medför djupare sociala och ekonomiska försämringar. Sjabbighet och underhållsslarv sänker Norrköpings status som konferens- och mötesstad, det drabbar besöksnäring och företagsamhet, förslummar boenden och ger upphov till social nonchalans och aggressivitet.

Det handlar om fem saker: bristande renhållning och snöröjning, misskötta parker, ohyggliga ljudnivåer och ett grasserande väggklotter, samt dålig planering och förvaltning av vad vi skulle kunna kalla fritidsmiljön – läs gärna Femöresbron.

Norrköpings politiker borde sedan långt tillbaka ha verkat för trivsel och god närmiljö. I omsorg om den i alla avseenden goda staden, kunde man ha väntat sig ett högre engagemang i omsorgen om våra lokala miljöer, med fokus på trivsel och mental hälsa för alla och en framgångsrik företagsamhet.

Nu flaggas det för en upprustning enligt förra lördagens NT (2/5). Det är jättebra och mottas med glädje av oss alla. Men varning för byråkratisk dimma och dyra utredningar. Det enkla botemedlet är omsorg och skötsel med kvast, räfsa och gräsfrö.

Norrköping har sina unika riksbekanta värden att väl förvalta: industrilandskapet, promenaderna, Kaktusparken, Åbackarna. Antagligen är det så, att snygghet och trivsamhet drar till sig gäster, konferenser, goda affärer och det vackra folket.

Sett i ett 25-årsperspektiv har en klar nedgång skett i avseendet på klotter, nedskräpning och slitaget på innerstaden. Ett sådant exempel bland många är Stationsparken, stadens ansikte, där lervägarna äter sig in i planteringsrundlarna utan att någon ansvarig bryr sig. I NT berättar landskapsarkitekten, att nu ska man "kartlägga för att kunna hantera det gröna kulturarvet", i stället för att helt enkelt börja sköta om den och säga som det är: många års misskötsel.

Uppepå den allmänna sjabbigheten har den senaste tiden en buskörningstrafik med ohyggliga ljudnivåer tagit över och bestämt innerstadens puls.

Några frågar sig naturligtvis: är det verkligen så hemskt? Nej, inte så hemskt, men tillståndet är förskräckligt jämfört med vad det skulle kunna vara.

Lars Löfman