Som en av dem som ägnat yrkeslivet åt barn och unga i olika åldrar, samt föreningsliv eller det vi kallar civila samhället funderade jag: Är det så här de styrande ser på uppväxtmiljön för barn och unga i Norrköping?
En kommun som inte ser barn och unga, som inte ser värdet i kultur, som miljö eller att förhöja livskvaliteten. Där är kvantitet inte alltid avgörande.
”Läget är tufft…”
Så för att balansera vår kommun så sparar vi på dem som inte kan göra sig hörda. Gör dem inte delaktiga genom att gå förbi den lagtext som ger dem människovärde. Enklast på kort sikt. Enkelt att upptäcka behov och barn i nöd i ett komplext samhälle. Blunda och skjuta över utgiften på socialtjänst, landsting, polis och kriminalvård. Betala notan i framtiden.
Först tänkte jag, utifrån min förtvivlan, sådär primitivt som en pensionär kan göra. Den här fullmäktigefilmen finns bevarad så varför inte visa den på högstadiet och gymnasiet som samhällskunskapsundervisning. Skapa ett möte mellan politiker och ungdomarna i samtal. Diskutera frågan om hur de ser på barn och ungas framtid. Några kunde få i uppgift att ”filma med sina mobilkameror.
Jag förstår att Norrköpings kommun består av föreningsliv, civilsamhälle och kommunen.
Som aktiv i föreningsliv och civilsamhälle har jag satt min namnteckning under ett kontrakt för samverkan mellan förening och kommun. Då såg jag det som att vi behövde varandra. Nu undrar jag om det behövs någon kommun. Jag får mer intrycket av att kommunen vill utnyttja civilsamhället och föreningslivet för att spara pengar åt sig själva. Föräldrar är viktiga som föräldrar, barn och ungdomar behöver också friutrymme för att leka, skoja och att vara. Det de mest längtar efter är att bli sedda, att någon vuxen skall finnas där.
Själv är jag av den uppfattningen att det behövs samtal, inte partidebatt kring våra barn och unga. Norrköpings ledord för sin vision låter bra: respekt, delaktighet, trovärdighet.
Tråkigt att några inte läst på. Ljuga, missuppfattade hör inte hemma i samtal om det allra viktigaste. Där behövs övergripande kunskap när det rör barns trygghet och hälsa. Den finns där om man lyssnar på forskning och beprövad erfarenhet. Så jag ändrar mig, låt inte barn och unga se inslaget fullmäktigedebatten om fritidsgårdar. Låt dem skyddas från det. Självklart har jag synpunkter efter ha varit engagerad i Ensac (Europeiskt Nätverk för Skolbarnsomsorg)
Det sas en hel del kloka saker men tyvärr även det motsatta. Till liberalen vill jag säga att jag är säker på att Bengt Westerberg hade en motsatt uppfattning som i princip drev frågan om tio - tolvårsverksamheten.
Jag tycker att ni ska tänka om och inta ett barnperspektiv och ge unga möjligheten för alla att bli sedda, ge dem ett friutrymme som passar ålder och mognad.
Detta är ingen penningfråga utan mer av vuxnas förhållningssätt och fantasi, inlevelseförmåga..