Både för våra äldre, och för oss personal. Vi ser nu konsekvenserna fullt ut av de neddragningar som skedde 2020. Slutkörd personal, en strid ström av nya vikarier och mycket ont om tid att utföra vårt jobb. Som det är just nu, springer vi runt på flera våningar. Vi ger mediciner och insulin till vårdtagare som vi inte alltid känner tillräckligt väl.
Vi gör det nödvändigaste och släcker bränder. Både på vår egen våning, och på andra. Ibland ett helt arbetspass, ibland för att stötta upp där det uppstått luckor när det saknas folk.
Vi får hela tiden höra att vi måste prioritera. Men det betyder inte att någon arbetsuppgift försvinner. Bara att den blir bortprioriterad tills vidare. Städningen av de boendes lägenheter är en sådan sak som kommer sist. Det blir sällan eller aldrig gjort enligt kommunens rutin, vilket är ungefär var 14:e dag.
Det här betyder att våra boende inte bara får den grundläggande omvårdnaden av stressad personal, de får också ofta bo i en ostädad lägenhet.
Nog ska det väl finnas en möjlighet att utföra omvårdnad för en gammal, och ofta multisjuk människa, som bor på ett äldreboende, i ett tempo och på ett sätt som gynnar välmående!
Att som vårdtagare känna sig sedd, omhändertagen och trygg varje dag. Och få uppleva en för just den personen bra vård. Få kontinuitet. Och inte minst att det utförs av personal som är fokuserad på här och nu. Inte redan är hos nästa vårdtagare i tanken.
Vi ska ofta instruera en ny kollega i både arbete och språk, samtidigt som vi svarar på larm, stöttar på annan våning, ger insulin på annan våning för att delegering saknas där. Lägger om sår, pratar med sjuksköterska eller anhörig och svarar på ännu flera larm samtidigt som vi prioriterar om morgonens arbete.
Alla våra vikarier är verkligen guld värda. Just därför är det så viktigt att de får en bra start hos oss. Tillräckligt med introduktion och så omfattande information som möjligt. Det borde få ta tid, och de borde få känna sig bekväma med jobbet innan de går in och ersätter ordinarie personal. Men så är det inte. Tiden är knapp. Och som handledare till en ny vikarie, är man ofta stressad, och upplevs säkert som det också. Det är inte vår mening.
Bristerna är många inom dagens vård och omsorg. Det råder stor personalbrist och kompetensbrist. Frustrationen är stor. Vår fråga är, var är den värdiga vården? Ska det se ut så här?