Där började jag arbeta som stuveriarbetare i februari 1964. Jag var 17 år och blev yrket troget i styvt 45 år. Efter Lindökanalens invigning den 18 juni 1962 hade hamnfacket entusiastisk framtidstro på hamnens utveckling.

Jag minns Norra hamnens kranar, järnvägsspår, kol- och koksgårdarna, stora brokranar som flyttade kolet och koksen inne i gårdarna.

På järnvägsvagnarna lossades och lastades det från och till fartygen med hamnkranarna. Det var bland annat bomull till textilindustrin och skrot till Boxholm.

På hamnplanerna hanterades sågade trävaror, olika sorters rundvirke och bulkgods som svavel, soda, salt med mera. I hamnmagasinen förvarades papper, säckgods, Harvesters jordbruksmaskiner som väntade på utlastning.

Museikranen som nu står vid Hamnbron var placerad vid kajplats 22 och lossade bland annat salt till Abbas saltlager. Kranen lyftes från sitt rätta element till sin nuvarande plats där det aldrig har funnits några spårbundna kranar.

Containerkranen som nu står uppställd i Inre hamnen är en av två kranar som köptes in i slutet av 1960-talet för att hantera containrar på Öhmanskajen. Kranarna skulle också kunna användas för andra laster. 

Nu står containerkranen där, så stor och ståtlig. Den ser mycket större ut än då den stod på Öhmanskajen. Det är en mycket bra placering för att belysa Norrköping som hamnstad.

Men på den norra sidan av hamnen har det aldrig hanterats någon container med hamnkran.

Norrköpings hamn har en mycket lång historia. Den vore värd ett hamnmuseum. Tyvärr är intresset från kommunens sida minimalt.