Svar
"Varför kom ingen läkare till min syster" NT 18/11
Det är med smärta och vrede jag läser Solveigs Anderssons insändare varför ingen läkare kom till hennes svårt sjuka syster på demensboendet.
Smärtan när jag förstår att din syster inte fick den hjälp hon behövde och hade rätt till när hon var svårt sjuk, när jag läser att din syster bara var skinn och ben och blicken var tom.
Smärtan när jag förstår att man fortfarande inte ger dropp eller syrgas på boenden, att det inte finns någon slemsug som kan användas vid behov.
Smärta när jag förstår att ingen läkare var intresserad av att besöka din svårt sjuka syster. Så ledsamt och tragiskt.
Jag känner vrede när jag förstår att det fortfarande finns äldre på särskilda boenden i Norrköpings kommun som inte får hjälpen de förtjänar och har rätt till trots att så många har framfört synpunkter och klagomål till kommunens ansvariga.
Jag känner vrede när jag läser områdeschefens svar som beklagar upplevelsen, det är ett svar som ansvariga kommunchefer oftast använder när synpunkter kommer kring särskilda boenden då äldre inte fått omvårdnad eller hjälp som de har rätt till.
Sedan uppmanar områdeschefen att höra av sig till enheten eller till vård och omsorgskontoret för att kunna ge svar.
Tyvärr är det ett spel för galleriet. Jag har försökt flera gånger att framföra synpunkter kring min mamma och hennes situation på boendet men inget hände därefter. Min upplevelse är att kommunens chefer lyssnar pliktskyldigas men att det inte leder till någon förändring eller förbättring.
Det är med smärta som jag vill berätta att min älskade mamma varit med om liknande händelse, det kom ingen läkare till henne heller. Min älskade mamma fick inte heller den hjälpen hon behövde och hade rätt till, inte ens i livets slutskede. För mig som anhörig är detta oerhört smärtsamt.